Barbro Puharinen, 77, Vasa

Barbro Puharinen är glad för vännerna hon fått via synskadeföreningen. Hon efterlyser högre ljud på övergångsställena i Vasa, men är tacksam för att så många Vasabor erbjuder hjälp.

Barbro Puharinen i ljusröd kofta."Jag jobbade i 38 år som barnskötare på BB. När jag kom hem efter den första arbetsdagen var jag överlycklig. Barnen var ljuvliga och jag älskade mitt jobb. Nu är jag pensionär och fortfarande lycklig. Jag är aktiv i Vasa Svenska Synskadade och brinner för böcker och klassisk musik.

Barn och djur har alltid varit nära hjärtat. Som mest har vi haft sex katter samtidigt. Det var en ljuvlig tid. Vart man än såg, så såg man något otroligt gulligt. Tyvärr är jag katt-lös för tillfället, men jag ska nog skaffa nya. Det går inte att leva utan katt.

Jag har haft dålig syn hela livet, men inte så dålig som jag har nu. Jag förlorade synen på mitt ena öga 2002 och på det andra 2006. Jag har gula fläcken, så jag har ännu ledsyn kvar. Det är en sak som folk inte alltid förstår. När jag går med vita käppen är det många som tror att jag är helblind, men så är det ju inte.

I början var det väldigt hemskt att inte ha något centralseende. Det kändes som att jag inte kunde göra någonting längre. Jag kunde inte se på teve, inte promenera och inte heller läsa. Jag satt hemma i soffan och var frustrerad. Men jag har lärt mig nya sätt att göra saker och ting. Jag fick en vit käpp och talböcker. Det kändes som att livet kunde börja på nytt.

I dag anser jag att det inte är så farligt att förlora synen. Man kan leva ett riktigt bra liv på det här sättet också. Jag tycker fortfarande om att läsa, men jag läser talböcker i stället för tryckta böcker.

Det är hälsosamt att röra på sig så därför är jag ofta ut på promenader. Jag undviker färdtjänst så gott det går. Men ibland blir jag upprörd. Jag skulle önska att folk skulle vara lite mer uppmärksamma. Det är många som ser ner i sina telefoner och det händer att någon går rakt emot mig. Det tycker jag är obehagligt.

Jag fick hjälp att hitta gemenskapen till andra synskadade. Min svärson tog med mig till föreningen Vasa Svenska Synskadade den första gången. Andra gången kom min son med. Sedan dess har jag varit med i föreningen. Det är så härligt att få vara med i denna gemenskap. Vi är som en familj: vi har liknande erfarenheter och jätteroligt på våra utflykter och träffar. Jag har fått många fina vänner via föreningen."

Text: FSS. Foto: VSS/Febe Mörk.

FSS publicerar en presentation per dag. Du hittar alla presentationer här.