Syntolken äger showen

Bildkollage med fyra bildar. Peter syntolkar på olika evenemang.
UT OCH IN. Syntolken är med i ur och skur. Peter Lilliecrona grundade föreningen Syntolkning Nu år 2001. Foto: Mattz Birath och Mikael Persson/MiP Media

Enligt Sveriges kanske mest kända syntolk Peter Lilliecrona måste syntolken våga ta plats. Synskadade besökare kommer i första hand till en föreställning för att den är syntolkad – därför är inga repliker heliga.

Peter Lilliecrona är född i en teaterfamilj. Hans pappa var skådespelare – känd som Farbror Melker i Vi på Saltkråkan. Lilliecrona fick följa med sin pappa på inspelningsplatser och umgicks mycket med andra skådespelare. När han sedan skulle välja yrke var kulturbranschen ett självklart val. Han började jobba på teatern och fick hoppa in som statist, allt-i-allo och även testa på att syntolka. Publiken älskade hans sätt att syntolka. Han var beskrivande och underhållande på samma gång. Det här var 1991.

– Att jag fortsatt är för att jag ser glädjen hos dem jag gör det för. Folk omfamnar mig efter föreställningar. Det är roligt och givande att dela med sig av vad man ser och upplever. Jag tycker att syntolkning är en jätteviktig tillgänglighetsfråga.

Lilliecrona ger ett exempel.

– Jag syntolkade nyligen James Bond-filmen Spectre. Ingen har tidigare syntolkat actionfilmer i Sverige. Efteråt utbrast en kille: ”Wow! Äntligen kan vi vara med på biljakter, skjutscener och pang-pang! Det var spännande! Kan ni tolka mer action?”

Med respekt för pjäsen

Synen på syntolkning har förändrats under Lilliecronas karriär. Tidigare var det dramaturger som syntolkade teaterpjäser. Av hänsyn till teaterpjäsen var de ofta tysta. De ville inte störa. Det här tycker Lilliecrona är helt fel inställning.

– Vi som syntolkar måste ta plats! Vi är i salongen för att hjälpa de som inte ser. Jag anser att syntolken är viktigare än skådespelarna. Den synskadade publiken kommer till föreställningen tack vare att den är syntolkad. Annars skulle de kunna gå på vilken annan föreställning som helst. Därför säger jag till mig själv att jag är viktigare än skådespelarna. Jag gör mitt bästa för att lyfta föreställningen. Om jag måste prata över en replik så gör jag det.

Syntolkning handlar om respekt och tillit, anser Lilliecrona. En syntolk äger rätten att tolka. Det är han eller hon som har kunskap om föreställningen. Ingen annan än syntolken bestämmer vad som ska sägas. 

I Sverige har man kommit längre än Finland med att syntolka teve och film: Melodifestivalen, Allsång på Skansen, tevegalor, barnprogram och filmer syntolkas. Sverige har till och med syntolkat en porrfilm en gång. Men enligt Lilliecrona är man långt efter Storbritannien och Tyskland.

Vad ska man tänka på gällande språket när man syntolkar?

– Jag tycker att man inte ska göra det för komplicerat. Det blir bara svårt för dem som lyssnar. Våga prata. Våga prata mycket. Hitta en nyans i språket som inte tar över showen men som är intressant att lyssna på. Ingen orkar nämligen lyssna på en monoton röst.

Det är kanske en omöjlig fråga, men hurdan är en bra syntolkning?

– Jag tänker att man måste utgå från sig själv. Om man tycker om att berätta historier kan man bli en bra syntolk. Jag utgår från mina egna referenser när jag syntolkar.

Det finns ingenting som heter spontantolkning. Syntolkning bygger på att syntolken känner till pjäsen utan och innan. Syntolken har ett manus som han eller hon utgår från. Men syntolken får inte helt låsa sig i manuset. Det krävs lite spontanitet också.

– Man måste släppa tyglarna och låta orden komma ut ocensurerat.

Förberedelse handlar om mer än bara att veta vad man ska säga.

– Om jag är trygg i det jag gör så avspeglar det sig i min röst. Min röst är trots allt mitt viktigaste verktyg vid sidan om ögonen. När jag är trygg så känner sig publiken också trygg.

Seminarium i Helsingfors

Människor sitter på rad. Alla förutom en person har ögonbindel på sig.

Förbundet Finlands Svenska Synskadade ordnade i slutet av oktober ett syntolkningsseminarium för kulturaktörer. Peter Lilliecrona föreläste på seminariet. Erica Othman berättade om hur Finlands Nationalgalleri jobbar med syntolkning. De ordnar syntolkade vandringar i museerna, men tyvärr är det inte många synskadade personer som deltar. Ibland har det inte kommit en enda person.

– Syntolken lånar ut sina ögon och verbaliserar det den ser. Syntolkning är en subjektiv process. Oberoende hur neutrala vi försöker vara i vår beskrivning är vår urvalsprocess eller de synintryck vi väljer att lyfta fram subjektiva, sade Rita Paqvalén verksamhetsledare för föreningen Kultur för alla på seminariet.

Hon skulle vilja väcka diskussion kring normkreativitet.

– Hur kan vi syntolka personer på scenen, utan att befästa fördomar och normativa föreställningar om till exempel kroppsform, utseende, funktionsvariation, etnicitet och könsuttryck? Genom att beskriva det som avviker från normen och lämna det normativa omarkerat, så befäster syntolken fördomar. Jag tycker att det är en intressant fråga som är värd att tänka på. Hur vill du själv bli beskriven?