Våra medlemmar berättar

Hur är det att studera med synnedsättning? Våra medlemmar Emma Rasela och Carina Bjongbacka får berätta om sina studieerfarenheter med sina egna ord.

Emma Rasela: "Jag vill ta hand om andra"

Bara ett stenkast från FSS kansli på Parisgränden bor Emma Rasela, 23 år. Ännu ett stenkast bort ligger Yrkeshögskolan Arcada, en annan central punkt i Emmas liv där hon för andra året studerar för att småningom bli socionom.

Lägenheten är ljus, ny och rymlig och en perfekt tvåa för Emma som bor där tillsammans med sin fästman Aki Kemppinen. I ett av hörnen står ett elektroniskt trumset, i ett annat en ansenlig parfymsamling i vackra flaskor. Emma tar emot mig vid dörren, visar mig till bordet vid ett stort fönster och bjuder på chokladkaka med chokladglasyr.

- Jag tycker om att baka och laga mat, säger hon anspråkslöst medan hon bär kakan till bordet.

 

”Båda babblar massor”

 Man kunde knappt tro att det bara var ett par år sedan Emma bodde hemma tillsammans med sina föräldrar i Borgå. Sedan studentexamen från Borgå gymnasium har mycket hänt under bara ett par år. Emma började på Centralparkens yrkesinstituts förberedande linje för att bo och leva självständigt. Där träffade hon sin blivande sambo och blivande fästman, Aki Kemppinen som också studerade på Centralparkens yrkesinstitut, han till datanom.
- Vi har massor gemensamt, båda babblar massor och vi har samma humor, skrattar Emma. Vi spelar också trummor båda två och så älskar vi hundar!
Aki är 21 år och också synskadad, men han har synrester kvar och kan till exempel ledsaga Emma när de är ute. Emma själv är nämligen helt blind sedan hon föddes med allvarliga klämskador av olika orsaker man inte känner till. Hon inte bara saknar syn utan har ögonproteser och bär även hjälm på huvudet under mössan eftersom hon saknar skallben på båda sidor. Hon har svaga minnen av att ha sett lite grann under barndomen.
- Jag var kanske 5-6 år när jag minns att jag satt och lekte med en ficklampa. Då såg jag att den tändes och släcktes.
I vardagen är Emma som vilken jämnårig som helst. Hon tycker om att öva på trummorna, vara på stan och med kompisar och att laga mat. Hon har en assistent som är med henne i skolan men som hon också kan kontakta för fritidsaktiviteter.

Socionom på förstaplats

Lågstadiet gick då helt finskspråkiga Emma Rasela i Svenska skolan för synskadade, något hon är glad för idag som fullständigt tvåspråkig. Mellan studentexamen och året på den förberedande linjen på Centralparkens yrkesinstitut bestämde sig Emma nämligen för att gå på inträdesförhören till socionomlinjen på Yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors. Hon hade redan bestämt sig för att skjuta upp studierna om hon skulle bli beviljad studieplats.
- De skulle till och med ha gett mig mera tid under inträdesförhören, men det hade jag missat på något sätt, berättar Emma. Det var en text, frågor att svara på, intervju och en gruppintervju, den sista var roligast!
Socionomlinjen var Emmas förstahandsval och det som först var en reservplats ledde småningom till en ordinarie studieplats på socionomlinjen där hon just har inlett andra studieåret. Att hon valde att studera just till socionom var inte heller någon slump.
- Jag har nog alltid blivit uppfostrad till att ta hand om andra och jag tycker mycket om människor och att göra saker med människor. Jag är intresserad av att lyssna på andras problem och försöka hjälpa dem, förklarar Emma eftertänksamt.

Svårt få tillgängliga läromedel

Studietakten ser ut att löpa som förväntat, så om 1-2 år är Emma förhoppningsvis socionom. Några hinder finns det på vägen: Ibland har Emma svårt att få sina läromedel i tillgängligt format i tid från Celia. Detta är resultatet av en kombination av att Celia behöver tre månader tid på sig för att producera ett läromedel och att lärarna ibland glömmer att säga till vilka läromedel som ska användas i tid. Genom denna olyckliga kedja har Emma redan missat ett par tenttillfällen och istället läst in sig till omtenterna.
- Lärarna säger ofta att jag inte behöver beställa alla böcker, men sedan hänvisar de till dem ändå. Höstens boklista fick jag till exempel i juni, då var det redan lite för sent att få den till skolans början, förklarar Emma.
Ett annat moment där hon skiljer sig från sina studiekamrater är läkemedelsräkningen där de också ska lära sig att injicera genom att sticka varandra.
- Där tyckte läraren lite som jag: det är kanske inte så bra idé om jag sticker någon bara sådär.

Studierna beskriver hon som rätt arbetsdryga. Det är mycket tenter och arbeten, någon hemtent och situationer där man i grupp håller föredrag för varandra. De ämnen man läser är till exempel sådana som specialpedagogik i klientarbete, organisation och ledarskap och finska, modersmål och engelska.

”Jag bara gör saker”

- Men vi är en jättebra grupp, tillägger Emma entusiastiskt. Just att vi alla är lite olika åldrar gör att det blir så roligt.
Emmas assistent, Linda Palmu, 21 år från Helsingfors, är också en av Emmas vänner. Tillsammans med henne eller Aki har Emma möjlighet att åka någonstans och träffa vänner, laga mat eller shoppa. Som livet ser ut idag tycker Emma inte att det finns några begränsningar som gör hennes vardag väldigt annorlunda än andras.
- En dag funderade jag på det här med handikapp och började på riktigt fundera att varför räknas synskada egentligen dit? Jag tycker inte alls att jag tänker på att jag är synskadad. Jag bara gör saker.

Text och foto: Sofia Stenlund

 

Carina Bjongbacka har äntligen sitt drömyrke

Carina Bjongbacka jobbar med det yrke hon brinner för. För att komma dit har hon behövt en stor portion målmedvetenhet, många år av distansstudier och gjort praktik i Kina.

Boktitlarna i bokhyllan bakom henne handlar om akupunktur och Kinesisk medicin. Sedan fyra år tillbaka jobbar Carina Bjongbacka med akupunktur, akupressur, stressterapi och medicinsk laser. Hon behandlar bland annat personer som lider av stress, sömnproblem, migrän och allergier.
- Det är det här jag verkligen vill jobba med, säger Carina Bjongbacka.
 Men det var inget hon hade planerat. Carina är utbildad vid merkonomutbildningen i Jakobstad.
- Jag ville inte åka så långt bort och studera, ungdomskärleken du vet. Men jag ville egentligen inte jobba som merkonom.
Karriären började hon som fjortonåring med att steka grisar på ett bageri i hemkommunen Kronoby. Sen dess har hon hunnit prova på många yrken. I början av 90-talet vikarierade hon på arbetskraftsbyrån i Jakobstad.
Där fick alla anställda gå gratis till ögonläkare.
- Jag tänkte ”jaha är det gratis så. Då kan man vara lite ledig från jobbet samtidigt”, säger Carina.
Besöket blev inte som hon hade tänkt. Ögonläkaren såg förändringar på näthinnan. Efter fler undersökningar fick Carina veta att hon hade Retinitis pigmentosa.
- Jaha, det var ju originellt, tänkte jag, säger Carina och ler. Jag visste inte vad det var och jag såg ju bra. Men läkaren såg orolig ut.

Varför just jag?

När hon fick veta att ett av de första symptomen är nattblindhet kände hon igen det. Som liten spenderade hon mycket tid vid lågstadieskolan i Kronoby eftersom hennes pappa var vaktmästare. Där spelade hon ofta fotboll med lärarbarnen på skolans grusplan.
- När jag var målvakt och det började skymma så såg jag inte längre. Men de andra kunde lätt fortsätta spela. Varför kunde de andra springa i mörkret då jag var tvungen att vara försiktig?
Efter jobbet på arbetskraftsbyrån i Jakobstad flyttade Carina till Vasa och fick en tjänst som skolsekreterare.
- Inombords visste jag att det var ett annat yrke jag ville ha. Ändå sökte jag jobbet, och fick det.
I början flöt allt på bra. Men efter något år började synen bli sämre.
- Jag sa direkt att jag inte kommer klara av mina arbetsuppgifter mer, säger Carina.
Nu i efterhand tror hon att det kanske hade varit möjligt att ha kvar jobbet.
- Med rätt hjälpmedel hade det kanske gått. Men jag ville inte.
Fler tester följde. Pensionering hade kanske varit ett alternativ.
- Jag ville absolut inte bli pensionär vid 40, säger Carina.
Istället blev hon omplacerad till stadens telefonväxel. Under tiden funderade vad hon ville göra i framtiden. Hon ville hitta något som hon brinner för, som hon kan fortsätta jobba med även om synen blir sämre.

”Det jag vill göra”

År 2003 fick hon veta att det i Vasa ordnas en internationell massörsutbildning anpassad för synskadade. Hon anmälde sig och kände snabbt att det var åt rätt håll.
- Vi skulle göra ett arbete om en valfri terapiform. Jag valde akupunktur. Ju mer jag läste desto mera kände jag att det är det här jag vill göra.

Frågan var om hon kunde jobba med akupunktur om synen försämras.
- Jag tog kontakt med akupunkturakademin i Stockholm. Berättade om min synskada. De sa att det skulle funka hur bra som helst och att det i Asien finns blinda som jobbar med akupunktur. ”Där har jag min grej” tänkte jag.
På akademin var man tydlig med att studierna innebär mycket läsande och praktik. För att bli en diplomerad akupunktör ska man också ha studerat basmedicin. Carina började fundera på hur hon skulle få mer förhandskunskap och hittade en ettårig akupressurlinje i Stockholm. Akupressur liknar akupunktur, men istället för att picka med nålar använder man fingrarna för att trycka på olika punkter.
Studierna var inte anpassad för synskadade, hon hade ingen assistent men fick hjälp av lärare och studiekompisar om hon behövde.
- Studiekompisarna var underbara. De pekade ut vilket ställe vi var på i boken under föreläsningar så att jag bättre kunde hänga med.

Olika studietekniker

Det tog en stund innan lärarna och Carina kom fram till vad som funkar bäst för att hon skulle hänga med i studierna.
- En gång fick jag ett kompendium utprintat på A3:ans papper. Det kändes ju lite speciellt att gå runt med.
Hon studerade massor för tenterna. Som hjälpmedel hade hon förstoringsglas och en läs-tv. Allt tog ändå tid eftersom det är svårt att flytta fokus med ögonen.
År 2009 började Carina äntligen studera akupunktur. Att studera på distans skulle kräva mycket.
- Jag hade förberett mig på den hårda studietakten och bestämt mig för att satsa. Men det var inte bara en gång som jag tänkte att nej, nu ger jag upp.
Närvarotimmarna var en helg i månaden i hennes hemkommun, Kronoby. Där kunde hon spela in vad föreläsaren sa och spela upp det när hon läste till en tent.
- Det gjorde jag nästan alltid på föreläsningar, använde diktafonen.
När läraren föreläste gick det ofta snabbt. De skrev upp på tavlan efterhand för att snabbt suddade ut det igen.
- Jag satt och fotade texten på tavlan. Det skulle inte ha funkat att anteckna. Hon läste av fotona hemma där hon kunde förstora dem.  Men en del dagar var synen sämre.
- Då är det bara att acceptera att det inte går. Då får man läsa mera en annan dag.
Litteraturstudierna var en stor del av utbildningen – praktik var den andra. Praktiken gjorde hon i Kina på ett sjukhus i staden Nanchang.
- Det var väldigt annorlunda. Hygienen var en helt annan. Då frun låg på behandling kunde mannen tända på en cigarett till läkaren och så satt de där och rökte i behandlingsrummet.
Med hjälp av akupunkturstuderande tolkar, som läst lite engelska, kunde de behjälpligt kommunicera med doktorerna på sjukhuset.
Det var att jobba och jobba, under en månad var vi lediga tre söndagar. På kvällarna gick vi en kurs i en speciell sorts massage som kallas Tuinamassage.

Har hittat rätt

På hösten 2013 var Carina klar med tenter, praktik och slutarbete. I våras fick hon äntligen pappren i handen – nu är hon certifierad i Kinesisk medicin.
- Det är det här jag vill göra resten av livet. Även om min syn förändras kan jag göra det, jag har det i händerna och minnet nu. Jag hoppas kunna få behålla den syn jag har kvar länge än. Jag tar dagen som den kommer och jag är glad för varje dag.
På en vit vägg i rummet hänger beviset på hennes målmedvetenhet, intyget att hon nu kan kinesisk medicin. På väggen mittemot, i andra sidan av rummet, står oljor med olika örter i på rad.
- I mitt slutarbete skrev jag om en örtmedicin. Jag har faktiskt ännu tänkt gå en ettårig utbildning i just örtmedicin. Det är ett bra komplement till behandlingarna.
Carinas kunskapstörst är inte nära på släckt än.

Text och foto: Alexandra Furu

Fler medlemmar som berättar:

http://samsnet.fi/manadens-bloggare-tessa-bamberg/ (Tessa Bamberg, punktskriftsansvarig på FSS, gästbloggar på SAMS blogg om sina upplevelser som studerande med synnedsättning)