1 Diskrimineringslagen och FN:s handikappkonvention
Jämlikhet är en grundläggande rättighet och de grundläggande rättigheterna tillkommer alla. I ett rättvist samhälle får personliga egenskaper, såsom funktionsnedsättningar, inte inverka på ens möjligheter till utbildning, arbete eller att få olika tjänster. I Finlands grundlag hänför sig jämlikhetsprincipen både till förbud mot diskriminering och till jämlikhet inför lagen.
Diskriminering är när någon behandlas sämre än andra i en likvärdig situation, uttryckligen på grund av sina personliga egenskaper – såsom funktionsnedsättningar. Diskrimineringslagen, strafflagen, jämställdhetslagen och arbetslagstiftningen preciserar förbudet mot diskriminering inom olika livsområden.
1.1 Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning
Den nuvarande diskrimineringslagen trädde i kraft 2015. Lagen tillämpas på all offentlig och privat verksamhet frånsett privat familjeliv och religionsutövning. Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering bland annat på grund av funktionsnedsättning och förpliktar myndigheter, arbetsgivare och utbildningsanordnare att vidta vissa åtgärder som främjar likabehandling. Diskrimineringsombudsmannen och diskriminerings- och jämställdhetsnämnden övervakar att lagen följs.
För personer med funktionsnedsättning är det att märka att lagen förutom arbetsliv och utbildning också gäller olika slag av tjänster. Lagen förpliktar myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare samt varu- och tjänstetillhandahållare att göra rimliga anpassningar för att tillgodose likabehandling av personer med funktionsnedsättning. Vägran att göra rimliga anpassningar kan med stöd av 8 § i diskrimineringslagen anses vara diskriminering. Enligt 15 § i lagen ska en arbetsgivare på begäran utan dröjsmål lämna en skriftlig utredning om grunderna för sitt förfarande till personer med funktionsnedsättning som anser att de har blivit diskriminerade på grund av vägran att göra rimliga anpassningar i samband med en arbets- eller tjänsteansökan eller i ett anställnings- eller tjänsteförhållande.
Rimliga anpassningar är något annat än egentliga tillgänglighetsåtgärder. Rimliga anpassningar är åtgärder som vidtas för en bestämd person i en konkret situation. Anpassningarna kompletterar tillgänglighetsåtgärderna.
Rättstillsynsjuristen hos Synskadades förbund eller SAMS juridiska ombud (se kapitel 16 för kontaktuppgifter) ger råd i diskrimineringsfrågor. Om du upplever att du har blivit diskriminerad, kan du kontakta diskrimineringsombudsmannens byrå också direkt. Fall av diskriminering kan också lämnas till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för undersökning. Nämnden har under de senaste åren meddelat några avgöranden som gäller diskriminering av personer med funktionsnedsättning och rimliga anpassningar bland annat i följande frågor:
- En restaurang hade ingen tillgänglig toalett, nämnden ansåg att restaurangens förfarande diskriminerade personer med funktionsnedsättning som behöver tillgänglig toalett. Nämnden förbjöd bolaget att fortsätta eller upprepa diskrimineringen. (Ej lagakraftvunnen.)
- En bank hade inte beviljat en synskadad kund nätbankskoder på grund av synskadan och hade inte vidtagit rimliga anpassningsåtgärder. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att de anpassningar den sökande begärt varit rimliga och förbjöd banken att fortsätta eller upprepa diskrimineringen av den sökande eller andra synskadade i sin bankservice och förelade banken att göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs och som avses i 15 § i diskrimineringslagen för att synskadade jämlikt med andra ska få banktjänster på banken, inklusive nätbankstjänster. (Ej lagakraftvunnen.)
- En person som använde eldriven rullstol kunde inte delta i en samhällelig tillställning öppen för allmänheten som hölls i andra våningen till en restaurang dit det inte fanns hiss. Diskrimineringsnämnden ansåg att det hade varit fråga om ett exceptionellt utrymmesarrangemang som grundat sig på ett godtagbart skäl och inte om att den som ordnade tillställningen brukade hålla sina tillställningar i en lokal som inte är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning som använder rullstol. Nämnden ansåg att den som ordnade tillställningen hade framfört en sådan utredning som upphävde diskrimineringsantagandet. Den svarande hade följaktligen inte förfarit i strid med diskrimineringslagen i frågan och diskrimineringsnämnden avslog ansökan. (Ej lagakraftvunnen.)
- En synskadad fick inte lämplig hjälp i en butik, eftersom personalen inte alltid gick med på att hjälpa den synskadade med att plocka ihop inköpen. Butiken bestred diskriminering. Handelsmannen förde fram att butiken är planerad som en självbetjäningsaffär och att personalresurserna är dimensionerade därefter. Strävan är förvisso att hjälpa kunderna, men någon separat assistent- eller varuplockningsservice har de inte. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att butiken med beaktande av den inlämnade utredningen inte hade underlåtit att göra rimliga anpassningar enligt 15 § i diskrimineringslagen eller vägrat den sökande rimliga anpassningar. (Ej lagakraftvunnen.)
Diskriminering i arbetslivet hör till arbetarskyddsmyndigheternas (regionförvaltningsverkens) behörighet. Närmare uppgifter finns på arbetarskyddets webbplats http://www.tyosuojelu.fi/web/sv/anstallningsforhallande/jamstalldhet och i kapitel 9. Nedsatt syn och arbete.
1.2 FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i Finland i kraft den 10 juni 2016 och har sedan dess varit direkt tillämplig rätt. Handikappkonventionens syfte är enligt artikel 1 att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Bärande principer i konventionen är förbud mot diskriminering samt tillgänglighet. Konventionen betonar självbestämmanderättens betydelse för personer med funktionsnedsättning och att dessa ska involveras i beslutsfattande som gäller dem och staten förpliktas att öka medvetenheten i samhället om funktionsnedsättningar.
Konventionen innehåller många nya rättigheter som inte tidigare har skrivits in i konventioner om mänskliga och grundläggande rättigheter, såsom skyldigheten att vidta skäliga anpassningar (artikel 5), omfattande rätt till tillgänglighet (artikel 9) och rätt till personlig rörlighet (artikel 20).
Det fakultativa protokollet till konventionen erbjuder dessutom ett nytt rättsmedel, rätten till enskild klagan hos FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Som begränsande faktorer i den enskilda klagorätten är det skäl att beakta att den nationella vägen för sökande av ändring ska ha uttömts innan klagan lämnas in och de händelser klagan hänför sig till ska ha skett efter konventionens ikraftträdande (för Finlands del 10.6.2016).
Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har meddelat bland annat följande avgöranden under de senaste åren:
- H.M. mot Sverige (ärende nr 3/2011; 21.5.2012): en kvinna med svår funktionsnedsättning hade rätt att utvidga sitt hem och låta bygga en simbassäng för sin vattenterapi och rehabilitering i avvikelse från markanvändningsplanen (som inte tillät byggande på området utan undantagstillstånd). Undantagstillståndsavslaget kränkte proportionalitetsprincipen och fick diskriminerande konsekvenser och inverkade negativt på den hälsovård och rehabilitering som personen med funktionsnedsättning behövde för sitt specifika hälsotillstånd.
- S.N. och P.T. mot Ungern (ärende nr 1/2010; 23.4.2013): Ungern hade inte säkerställt bankautomaternas tillgänglighet för synskadade (ingen punktskrift eller ljudassistans); Ungern hade följaktligen handlat i strid med tillgänglighetsartikel 9. Kommittén rekommenderade konventionsparten att utarbeta en minimistandard för tillgänglighet och tillgång till banktjänster och att genom lagstiftningsåtgärder säkerställa att banktjänsterna successivt tillgodoses för personer med funktionsnedsättning och att alla nya automater är tillgängliga.
- F. mot Österrike (ärende nr 21/2014; 14.9.2015): I samband med att spårvagnsnätet utvidgades blev den information som tidigare varit audiovisuell på de nya banavsnitten endast visuell; synskadade hade inte samma tillgång till informationen om hållplatser, störningar i trafiken och väntetider som andra. Den som var förpliktad att tillgodose tillgänglighet kunde enligt kommittén inte motivera underlåtelsen med den belastning det hade medfört. Det system som hade krävts hade kunnat installeras med skäliga kostnader och behovet att tillgodose tillgängligheten för synskadade var känt på förhand. Information tillgänglig över Internet eller smarttelefon var inte tillräcklig för att trygga synskadades lika rätt till information.
Du kan bekanta dig närmare med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och de rättigheter den medför i Invalidförbundets finskspråkiga guide YK:n vammaissopimus käyttöön (Ta FN:s handikappkonvention i bruk, omarbetad utgåva 2016). Den finskspråkiga guiden finns att tillgå elektroniskt på adressen https://www.invalidiliitto.fi/sites/default/files/2016-11/yk_toolkit_20…
1.3 Tillgången till elektroniska tjänster som ett jämlikhetselement
Det digitala samhällets framväxt erbjuder nya sätt att utnyttja information och tjänster. En allt större del av tjänsterna och informationen för allmänheten finns primärt att tillgå på webben. Det gäller särskilt uträttandet av ärenden med myndigheter och företag samt mediekonsumtion men också delaktigheten i det civila samhället. Med tillgänglighet avses principer och tekniker för planering, utveckling, underhåll och uppdatering av elektroniska tjänster som säkerställer att särskilt personer med funktionsnedsättning har lättare att använda dem. Också allmänheten överlag har då nytta av att tjänsterna får en bredare tillgänglighet via webbplatser och mobiltillämpningar när folk får tjänster och information som underlättar vardagen.
De stater som har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har åtagit sig bland annat att förbättra tillgängligheten för tjänster riktade till allmänheten och att främja webbtillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. I FN-konventionen fastställs det också att produkter, miljöer, program och tjänster bör utformas så att de kan användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. Sådan universell utformning ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs.
Tillgänglighetsdirektivet som EU antog i december 2016 kommer att förplikta medlemsstaterna att se till att offentliga myndigheters webbtjänster och mobila applikationer är tillgängliga. Kraven enligt direktivet bör successivt uppfyllas till 2021. Europeiska kommissionen har också lagt fram ett förslag om en europeisk tillgänglighetslag med gemensamma tillgänglighetskrav på att vissa centrala produkter och tjänster. Än så länge har man inte nått en samsyn om tillgänglighetslagens tillämpningsområde. Vidare finns det bestämmelser om tillgänglighetsförpliktelser bland annat i lagstiftningen som rör byggande, trafik och kommunikation.