Ålänningen Bern Löfman föll pladask för djur när han var en liten grabb. Han förbereder nu ett generationsskifte på fårfarmen som han driver tillsammans med sin syster.
Bern Löfman bär ut vatten till fåren. De allra yngsta lammen är under en vecka gamla.
– Ni ska få se hur sällskapliga de är, säger han stolt.
Löfman har bott på gården i hela sitt liv. När han var barn var det kutym att alla hjälpte till så gott de kunde. Hans gebit blev djuren. När hans pappa senare pensionerade sig tog han över gården.
– Jag ser mig som en mellanhand mellan min pappa och min systerson som snart ska ta över gården. Jag funderade länge på om jag verkligen kunde ta över gården på grund av synskadan. Djuren fick mig att våga ta över.
– Jag har alltid haft ett brinnande intresse för djur. Jag ser dem som levande individer. Våra får är väldigt olika till lynne och sätt. Det finns sådana som är väldigt nervösa och blyga och det finns sådana som är hur lugna som helst. De har en personlighet precis som vi människor.
Men fåren är varken människor eller husdjur. De är Löfmans levebröd. Han har 35 lammande tackor på gården som i år fick 62 lamm.
Hur klarar du av att skicka iväg dem för slakt?
– Det där är en bit som jag inte har något bra svar på. När man föder upp djur så är det en del av det hela. Det måste ske. Tackorna måste lamma varje år. Det är inte bra annars.
– Slakten är djuruppfödandets absolut största nackdel. Det känns väldigt tungt att skicka iväg dem för slakt och jag tycker det känns värre för varje år som går. Jag minns att det blev så för min pappa också. Han hade väldigt svårt de sista åren.
Kan du äta kött?
– Jo, men jag skulle aldrig klara av att slakta djuren själv. När det gott och väl är gjort så kan jag äta köttet.
Berns rättesnöre är att se till att fåren har ett så bra liv som möjligt.
– Jag kan säga som så, att en del av min arbetstid går åt till att gulla med lammen och krafsa tackorna.
Hans får är rätt tama vilket ger vissa fördelar. I och med att han inte ser något får han deras uppmärksamhet genom att hojta eller vissla.
– Om något får tar sig utanför stängslet får jag tag i fåret på detta vis.
Ser inget mera
Som liten såg Löfman nästan fullständigt. Hans syn försämrades till följd av ögonsjukdomen retinitis pigmentosa. Färgerna försvann i femton års ålder och sedan försvann resten av synen långsamt. Han drabbades dessutom av fästingsjukdomen borrelia som tog bort de sista synresterna han hade.
– Nu är jag så blind som en blind gubbe kan bli. Jag ser absolut ingenting.
Gårdslivet passar honom utmärkt. Han går obehindrat fram i den trånga ladugården.
– Om jag är lite osäker på var jag befinner mig är det bara att känna efter med handen. Jag känner till varje liten sten och varje liten vrå här på gården.
Jobbet betyder väldigt mycket för Bern Löfman. Han stiger upp klockan fem på morgonen och håller på ända fram till sena kvällen.
– Skulle jag inte ha ett arbete med full sysselsättning skulle det vara väldigt jobbigt. Hellre har jag lite för mycket att göra än ingenting alls. Jag vill ha sysselsättning annars blir jag rastlös.
Ger balans i vardagen
Som så många andra lantbruk tar gården mycket tid. För Löfman gör synskadan att allting går ännu långsammare.
– Huvudsaken är att jag hinner ta itu med alla göror. Det är en livsstil. Man är väldigt uppbunden med djuren. Jag kan inte ta semester och ge mig av. Jag unnar mig i stället att hålla på med sådant som jag tycker om: djur och hantverk.
På fritiden svarvar Löfman nämligen skålar och täljer smörknivar.
– Det är avkopplande att få jobba med händerna. Jag tycker om ögonblicket när jag sätter en träbit i svarven och får skapa något. Jag vet aldrig exakt hurdan form skålen ska få. Jag har en idé, men formen växer fram under processen. Att skapa fascinerar mig väldigt mycket.
Han vill inte klappa sig själv på axeln, men hans hantverk är verkligen enastående. Varje hantverk är unikt och har fått en del av hans kärlek.
Under vinterhalvåret när han har extra tid över drar han kurser för andra synskadade personer på Åland. Två dagar i veckan är han på Ålands synskadades verksamhetscenter Ankaret. Han lär ut borstbindning och punktskrift.
– Att fara till Ankaret är också avkoppling från arbetet. Jag tycker om gemenskapen vi har där.
Enligt Löfman har slit och släng-mentaliteten gått för långt. Därför tycker han om att göra hederliga produkter av naturmaterial. Hans hantverk tål en hel del slit innan de behöver bytas ut. Han uppskattar när saker har lång livslängd.
– Plast börjar i dag bli en väldig miljöbov. Det finns ju enorma plastberg i världshaven. Tacka vet jag trä. •