Att läsa, lyssna och förstå

En svartvit bild av stora hörlurar som ligger på bordet.

Den 29.12.2019 skrev författaren Laura Lindstedt i Helsingin Sanomat om ljudböckernas popularitet och hur hon fruktar att det inverkar på litteraturen som konstform. Lindstedts farhåga är att litteraturen simplifieras och fördummas och att författare i framtiden skriver på ett sätt som passar ljudboken framom den tryckta boken. Som exempel på visuella textens mångfald använde Lindstedt kursiv och citationstecken. I en text fungerar tecknen som visuella element som förmedlar små nyanser till läsaren, men elementen faller lätt bort i en högläst text.

Lindstedt understryker att hon inte är emot ljudböcker, men ifrågasätter ändå ljudbokens roll och citerar sin kollega Peter Mickwitz (Leksikon – Sett att läsa, 2018) ”När man lyssnat på en ljudbok har man inte läst en bok”.

För många är det ändå inte ett alternativt att läsa med ögonen. Anneli Iltanen, förtroendevald i Helsingin ja Uudenmaan Näkövammaiset ry, kontrande med en insändare i Helsingin Sanomat 5.1.2020 för att svara på Lindstedts text. Där lyfter hon upp det nationella kunskapscentret för tillgänglig litteratur och publicering Celia, som producerar tillgängligt läsestoff för personer som har svårt att läsa vanliga böcker på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller motsvarande. Är användarna av Celias tjänster mindervärdiga litteraturvänner och kan man säga att de inte läst böckerna om de lyssnat på dem i ljudformat?

Det som inte alls diskuteras som alternativ till den tryckta boken och ljudboken i dessa skrivelser är förstås punktskriften. I just detta sammanhang utgör punktskriften en helt annan diskussion, men det är ändå värt att påpeka att trots att man inte kan läsa med ögonen finns det andra sätt att läsa själv, i egen takt och på egna villkor utan förmedling av andra.

Dyslexiförbundet i Sverige har tagit i bruk begreppet öronläsning för att märka att läsaren lyssnar på en uppläsning av texten. Här är läsaren en aktiv aktör som själv läser texten, trots att personen gör det via hörselsinnet. Öronläsaren är alltså en aktiv läsare, inte en lyssnare.

För den som vill och kan är punktskriften ett ypperligt alternativ till den tryckta, vanliga texten. För dem som ljudboken utgör det enda, eller mest lämpade, alternativet till ögonläsningen är upplevelsen av att ta till sig språk, innebörder och ord ändå komplett, oavsett vilket sinne man gör det med. Det handlar om att avkoda och förstå innebörden i orden som skapar innehållet. Alla tolkar vi ord och helheter på olika sätt utgående från våra egna referensramar – varför skulle vi inte kunna tolka aktivt och själv även det höglästa?

Läs Sara Rydins (Dyslexiförbundet) blogginlägg 11.2.2019 Läsa text med ögonen här: https://www.begripligtext.se/blogg/lasa-text-med-oronen