Ledarhundens dag 26.4

Varje år firas ledarhundens dag den sista onsdagen i april. Vi har intervjuat Anita Åkerfelt som just fått sin nya ledarhund Taika

ledarhunden Taika, en svart labrador

Den söta och sympatiska svarta labradoren Taika, som möter oss då vi stiger in i lägenheten 11.4.2023, är Anitas nya ledarhund. Hon är 2 och ett halvt år gammal och flyttade in i hemmet för bara några veckor sedan, men hon har redan anpassat sig snabbare än förväntat till livet som Anitas nya samarbetspartner. För att vara så ung som hon är tycker Anita att Taika är jätteduktig och lydig. Den förra ledarhunden, en ljus labrador som heter Gaia, fick hon redan som fostervalp och förhållandet var därför annorlunda i jämförelse med den nya hunden Taika, som kom in i bilden först som vuxen.

Ledarhundar börjar sin träning vid ungefär 1,5 års ålder och är vanligtvis lite på två år när de är färdigskolade. Skolningen tar 5-8 månader plus eventuella längre ledigheter, som t.ex. sommarlov och högtider. Precis på samma sätt som skolelever behöver ledarhundar också ha lite ledigt och få slappna av nu och då, för att bättre orka jobba och lära sig.

I början av ett nytt samarbete mellan ledarhund och synskadad är det viktigt att fokusera på lite kortare och bekanta rutter så att hunden lär sig hur den ska fungera i den nya omgivningen, samt att du själv lär dig känna hunden. Efter det kan man stegvis börja utvidga och utforska nya platser. Då Taika flyttade in med Anita bodde hennes tränare i Motellet och hängde med varje gång de gick på promenad under de första dagarna.

Det är viktigt att tränaren ser att samarbetet mellan ledarhunden och den synskadade löper bra, och det nya samarbetet mellan Taika och Anita gick över allas förväntning, vilket resulterade i att tränaren lät dem gå på sin första ensamma promenad tidigare än väntat. Tränaren följde med och bevakade noggrant paret på avstånd i bil, och redan efter promenaden nästa dag ansåg tränaren att hon kunde lämna det fortsatta tränandet i Anitas händer. Under påsken fick de stränga regler om vad man fick och inte fick göra. Det var t.ex. viktigt att de bara gick de bekanta rutterna i grannskapet och att de undvek att gå in mot stan än så länge.

Vanligtvis pensioneras ledarhundar vid ungefär 12-års ålder, förutsatt att dom orkar jobba så länge. Gaia, Anitas förra ledarhund, fyller bara 10 år i maj, men hon fick glaukom i vänstra ögat och efter att man var tvungen att ta bort ögat kunde hon inte fortsätta som ledarhund. Hon har varit pensionerad i nästan exakt ett år nu och bor för tillfället i Åbo hos Anitas guddotter, där hon kommer att stanna ännu några månader framöver. Taika och Anita behöver lite egen tid så att de i lugn och ro får anpassa sig till den nya tillvaron och så att samarbetet ska börja löpa utan att Taika distraheras av Gaia och börjar ty sig till henne. Gaia kommer hem på korta besök nu och då och allt fungerar väldigt fint, mycket tack vare guddottern Mariella, som upprätthåller samma regler och rutiner som Taika har hemma hos Anita. På det sättet kommer vardagen att löpa smidigare när hon återvänder hem för gott.

Möjligheten att fortsätta ta hand om en pensionerad ledarhund beror mycket på omständigheterna. En person som är helt blind och ensam kan ha svårt att sköta två hundar, men Anita har beslutat att behålla Gaia eftersom hon anser att hon klarar av det då hon ändå ser lite och inte är helt blind. Har man dessutom familj och andra som kan hjälpa till så klarar man fint av flera hundar på en gång. Om det i slutändan visar sig att man inte kan behålla den pensionerade ledarhunden så försöker man vanligtvis hitta någon släkting eller bekant som man litar på och som är villig att ta hand om den. I många fall brukar även den familj som haft hunden som valp gärna ta tillbaka den som pensionär.

Anita tycker att det är skönt att den gamla och den nya hunden är så lika till sättet och tror att livet tillsammans med Taika, och i ett senare skede även Gaia, kommer att arta sig mycket bra. Det brukar ta ungefär ett år för en ledarhund att anpassa sig till livet med en synskadad, men det är alltid en fördel om man tidigare haft hund eftersom samarbetet snabbare kan nå önskade resultat då personen vet hur man handskas med hunden och förstår hur man använder positiv förstärkning för att uppnå utsatta mål.

Hundar har alltid varit en stor del av Anitas liv och hon har också skolat en del svåra hundar, t.ex. två dobermann, som verkligen fodrar mycket träning och att man är konsekvent. Hon poängterar att det är viktigt att man inte ger efter och låter ledarhunden bestämma, för då skapar man en valmöjlighet där det endast borde finnas det alternativ som återspeglar ägarens vilja. Det är viktigt att ledarhundar förstår och lyssnar till de verbala kommandona, eftersom man som synskadad oftast inte har några andra kommunikationsmedel. Man använder sig till en början av mycket godis när man tränar in hunden i den nya vardagen och målet är att den så småningom ska klara av att jobba självständigt, utan att man själv behöver visa vart man vill. Brist på motivation är något som Anita egentligen aldrig upplevt att hennes hundar haft och dom enstaka gångerna har det då rört sig om regniga promenader och en plötsligt “fisförnäm” Gaia, som ju i vanliga fall älskar vatten. Då har hon själv fått motivera hunden genom peppande språk: “Det är ju bara lite regn, du klarar nog av det”. Och bra har det gått.

Det kanske viktigaste är att kemin mellan hunden och den synskadade fungerar för att samarbetet således ska fungera optimalt. Anita berättar att även ledarhundskolan sätter stor vikt på detta faktum och att de alltid försöker sitt bästa med att hitta en hund som passar specifikt den synskadade ifråga. Om det mot förmodan visar sig att det inte fungerar så omplaceras ledarhunden och man får en annan ledarhund. Anita poängterar att kraven och ansvaret inte enbart ligger på hunden då det gäller samarbetet, utan att det är upp till varje ägare att skapa den tillit som behövs för att få samarbetet att löpa. Förstås finns det omständigheter som kan inverka på hur bra allting går, t.ex. graden av synskada och tidigare hunderfarenhet.

Anita berättar att det bara finns mellan 230-240 ledarhundar i Finland och kraven är stora på de hundar som blir utvalda. Fosterfamiljen spelar en mycket väsentlig roll i ledarhundens skolning, eftersom så mycket av skolningen börjar i så ung ålder. Det är otroligt viktigt hur familjen beter sig med hunden och att de följer de stränga reglerna och direktiven ledarhundskolan ställer, samt att familjen faktiskt aktivt skolar hunden. Vid 1-års ålder genomgår de blivande ledarhundarna grundliga test som sedan avgör om hunden överhuvudtaget klarar av att bli en ledarhund. Endast 50% av alla utvalda valpar klarar av dessa test, och det är i detta skede som man märker fosterfamiljens insats i skolandet.

För Anita är ledarhunden helt kostnadsfri. Hunden ägs av ledarhundskolan men HUS står för allting med en årlig summa till ledarhundskolan och därtill får Anita även en månatlig summa som skall täcka mat och rörliga kostnader från Näkövammaisten Keskusliitto. Ledarhundskolan står även för alla veterinärkostnader och uppmanar att man besöker veterinären regelbundet. Anita säger att dom hellre vill att man går för ofta än för sällan då dom är mycket måna om att sina hundar ska må bra. För synskadade som Anita är ledarhunden ett mycket värdefullt hjälpmedel och dessutom en god kompis som ger mycket sällskap. Eftersom Anita alltid haft hundar i sitt liv skulle hon inte kunna leva utan dom och ledarhunden ger en ovärderlig trygghet i vardagen. Anitas största problem är bländande väder, dvs. stark sol och snö, samt även bländande billyktor, och ledarhunden vet precis var den ska gå så att hon kan sluta ögonen om det känns jobbigt. “Sååå skönt att gå med en ledarhund”, utbrister Anita avslutningsvis.

Aktuellt