"Jag är västnylänning, född och uppvuxen i Ekenäs och bor med min man i ett egnahemshus i Pojo. Vi har tre fullvuxna söner, och ett mycket kärt barnbarn. Jag tycker om konst, kultur, resor, motion och framför allt musik. Jag sjunger i kör, vilket jag gjort hela mitt liv, och njuter oerhört mycket av musiken i alla dess former. Jag är sjukpensionerad sedan 2016, men under hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat inom dagvården. Jag har jobbat som barnträdgårdslärare och daghemsföreståndare, och det har jag verkligen trivts med.
När synen blev för svag måste jag ändå sluta arbeta, men det tog en stund innan jag insåg det. Hur allting uppdagades var en ganska lång process. Jag märkte att synen blivit sämre och gick därför till optikern. Mina ögon undersöktes med ögonbottenfotografering, men resultatet var otydligt och jag skickades med remiss till olika läkare. Slutligen fastställdes det på ögonpolikliniken att min syn kommer att progressivt försämras. När läkaren sade till mig att jag inte längre får köra bil var det en chock. Synen hade ju inte blivit dålig under en natt, utan gradvis, vilket gjorde att jag vant mig vid att se som jag gjorde. Det gjorde beskedet väldigt oväntat, och att plötsligt bli av med körkortet kändes som att en del av min frihet fråntas mig. Jag försökte föreslå att jag endast kör i dagsljus och inom ett begränsat område, men det gick ju förstås inte.
Hur jag ser beror på dagen och ljusförhållandet. Jag har synförmåga, och speciellt hemma där jag är van att röra mig märker jag knappt av synnedsättningen. Jag kan också läsa, dock går det långsammare än förut. Att se utomhus och på främmande platser är ändå knepigare. Mitt djupseende är väldigt dåligt och jag har svårt att uppfatta höjdskillnader på marken när jag går. Mina ögon är överlag långsamma och det tar länge att vänja sig vid ljusskillnader och kontraster mellan solljus och skugga, därför föredrar jag mulna ljusa dagar. Att se ansikten eller riktigt stora bilder och texter är också svårt, för då uppfattar jag inte helheten. Samma gäller då jag ska hitta t.ex. ett sockerpaket i butikshyllorna med en massa produkter – det tar en oändlighet för mig. Det beror på små blinda fläckar i centrala delen av synfältet.
Numera har jag accepterat att jag inte kan köra bil och att min syn inte är som förut. Vi åker tillsammans med min man om jag behöver skjuts någonstans, och jag undviker att röra mig ensam i mörker, men jag är ändå fortfarande aktiv och gör allt det jag vill. Vita käppen har jag ännu inte tagit i bruk för jag tycker jag klarar mig utan den än så länge. Jag tycker också att vårt samhälle blivit tillgängligare och mer informativt än förr. Min uppfattning är att synskadade tas rätt bra i beaktande vid planerandet av nya tjänster och byggnader - gamla byggnader och infrastrukturer är förstås ofta sämre. Skyltar och trafikmärken kan också vara dåligt placerade, men inte så att det skulle göra omgivningen helt otillgänglig.
Man märker inte nödvändigtvis på mig att jag har en synnedsättning, så därför är jag mån om att berätta det för andra. Annars kan det bli ett socialt handikapp om jag inte reagerar på något som de andra tror att jag ser. Därför tycker jag det är viktigt att överlag vara snäll och förståelig mot sina medmänniskor. Man vet aldrig varför en person beter sig på ett visst sätt. I mitt fall kan jag verka högfärdig om jag låter bli att hälsa – men det är ju bara för att jag inte ser!
Överlag är jag rätt nöjd med min situation. Jag har gått en utredningsanpassningskurs på Iiris-centret och på en FPA-rehabiliteringskurs via FSS, och det har varit mycket givande – till en stor del på grund av kamratstödet man får av de andra deltagarna där. Av den orsaken blev jag också medlem i föreningen. Jag är även tacksam för vården jag fått på ögonkliniken, och känner mig väl omhändertagen. Det finns tillgång till hjälp och stöd av många olika slag om man bara själv är mottaglig för det."
Text: FSS. Foto: Privat.
FSS publicerar en presentation per dag. Du hittar alla presentationer här.