Läs i Synvinkel nr 2/2026 om hur Hasse Esberg tog sig ur krisen efter en misslyckad ögonoperation genom att se lösningar där andra ser problem.
Någon kommer in genom dörren till serviceavdelningens lager och räcker fram en reservdel. Hans ”Hasse” Esberg tar delen i handen, känner på den och säger: ”den här har vi, på hylla si och så – vänta lite…”. Sedan går han in bland hyllorna och återvänder med den rätta delen. Andreas Lindfors, servicechef på Sundström Infra i Lepplax, har sett den här scenen upprepas otaliga gånger.
– Man bara lyfter på hatten. Vi alla här frågar Hasse, har vi det här? Han tar delen i handen, känner på den, och vet direkt vad det är.
Hans ”Hasse” Esberg, 43, är utbildad maskinmekaniker. Han jobbade tidigare som svetsare och ansvarar nu för lagerhållning, inköp och maskinuppföljning på Sundström Infras serviceavdelning. Han deltar i tekniska problemlösningsmöten, sitter med på tjänstemannamöten och fungerar ibland som arbetsledare under semesterperioderna. Allt detta klarar han av trots att han endast har cirka två procent kvar av synen.
Från Kuttainen till Lepplax
Hasse Esberg växte upp i Kuttainen, en liten by längst uppe i svenska Lappland, alldeles invid finska gränsen. Han utbildade sig till maskinmekaniker och strax därefter, år 2006, förde kärleken honom till Lepplax i Österbotten. Där grundade Hasse familj och fick anställning som svetsare på Lepplax mekaniska verkstad, i dag är en del av Sundström Infra – eller Sundströms som alla på företaget säger till vardags. Några år tidigare fick han diagnosen retinitis pigmentosa, men synen var ännu tillräckligt god för att han skulle klara arbetet.
Redan från start berättade Hasse öppet om sin ögonsjukdom för chefen och de närmaste kollegorna. Han ville att de skulle förstå varför han ibland gjorde saker annorlunda. I sina egna ögon var han en ganska dålig mekaniker, eftersom han såg så dåligt. Han hade dock sin utbildning, och det som han klarade av att göra, det gjorde han bra. Under de första nio åren jobbade han med svetsning och mekaniskt arbete, och efter det första året fick han även ansvar för lagret.
Operationen som förändrade allt
År 2015 ändrades allting för Hasse på ett sätt han inte hade kunnat förutse. Vid en rutinkontroll konstaterades gråstarr i båda ögonen. Operationen förväntades vara okomplicerad, men följderna blev katastrofala för Hasse.
– Jag trodde synen skulle bli bättre när grumligheten försvann. Men istället försvann min förmåga att se på nära håll helt, berättar Hasse.
I samråd med sin förman slutade Hasse svetsa och övergick till att ansvara för lagret på heltid. Arbetstiden minskades till tre dagar i veckan. Men det var inte det praktiska som slog hårdast.
– Min självbild byggde på mitt jobb. Om man tänker att man är vad man gör, så var jag värdelös nu. Jag kunde ju inte längre göra det jag klarat av tidigare. Vad finns då kvar? Vad är jag? Vad gör en människa värdefull? Det var en stor sorg och en kamp att hitta motivationen att fortsätta.
Nära att ge upp
Under månaderna efter operationen hade Hasses dåvarande förman sagt rakt ut att han vill att Hasse ska vara en viktig del av verksamheten även framöver. Han hade förklarat för Hasse att han har en kunskap och en kommunikationsförmåga som företaget behöver, men Hasse själv orkade inte se detta då.
– Han sa att när du kommer hit så löser vi det. Det visade sig senare vara avgörande för mig att jag kände att jag var välkommen från arbetsgivarens sida, berättar Hasse.
Trots arbetsgivarens tydliga stöd fortsatte krisen att gnaga och Hasse började tappa gnistan. På eget initiativ kontaktade han till slut arbetshälsovårdens läkare och frågade vad som krävs för sjukpension. Läkaren svarade utan omsvep att han är beredd att skriva en rekommendation om Hasse själv vill det. Hasse tackade och gick hem. Han var bara drygt 30 år gammal och kunde ha en hel arbetskarriär framför sig. Ville han verkligen bli sjukpensionär? Ville han stanna hemma varje dag, resten av sitt liv?
– Det tog inte många minuter att komma fram till svaret. Jag ville inte sluta, berättar Hasse.
Insikten att han inte längre var tvungen att jobba blev, märkligt nog, det som fick gnistan att återvända. Han visste redan att arbetsgivaren ville ha honom kvar, och nu visste han också att han själv ville fortsätta. Och den viljan har inte avtagit sedan dess.
Personen bakom funktionsnedsättningen
Servicechef Andreas Lindfors och HR Business Partner Heidi Tärnvik har båda arbetat på Sundströms i cirka fyra år. Båda har haft mycket samarbete med Hasse. Oberoende av varandra lyfter de fram samma sak – att det som gör samarbetet med Hasse så smidigt är hans personlighet och, framför allt, öppenhet.
– Jag har fått all information av Hasse. Han har varit mitt lexikon, säger Heidi. Det känns nästan som att det gått lite för enkelt – och det är helt och hållet Hasses förtjänst.
Andreas minns hur han upplevde Hasse när han började som servicechef.
– Det första som slog mig var att det här är en smart person. Jag upplevde att vi inte utnyttjar Hasses hela potential – att han har mer att ge, helt enkelt.
Andreas utökade Hasses arbetsuppgifter stegvis. Arbetsveckan förlängdes från tre till fyra dagar och Hasse fick mera ansvar och engagerades även i problemlösningsdiskussioner. Andreas berättar att Hasse tog emot den större rollen med öppna armar.
– Han var mycket positiv från första början och sa till mig att han gärna ville vara mer delaktig i hela verksamheten.
Hasse sade tidigt till Andreas att den dag han bara är där av medlidande så vill han att Andreas säger till. De tog varandra i hand på det.
– Jag svarade då att jag inte tror att den dagen kommer, berättar Andreas. Nu vill jag uppdatera det här, för nu vet jag att den dagen aldrig kommer.
Svart tejp och snabba beslut
Anpassningen av arbetsmiljön är nyckeln till att Hasse kunnat bidra fullt ut till verksamheten. Han lyfter fram arbetsgivarens inställning att fokusera på lösningar istället för problem som en viktig faktor.
– Jag tror det är en allmän attityd inom bolaget att inte köra fast i problem, utan fokusera på lösningen och köra vidare. Om vi hittar något som funkar, så gör vi så.
Enligt Andreas Lindfors spelar personligheten en roll när något måste lösas – ser man ett problem eller en utmaning? Han vill inte uttala sig för hela företagets del, men har själv erfarit att attityden att fokusera på lösningar är utbredd inom organisationen.
– Vi kan tala om ett problem men det är nog lösningen vi söker. Nu har vi en utmaning och vi ska lösa den på bästa möjliga sätt.
Exemplen på hur väl den inställningen har fungerat i praktiken är många. När det byggdes en ny, tre gånger större verkstadshall togs Hasse med redan i planeringsstadiet. I det dagliga handlar anpassningarna ofta om enkla, praktiska ingrepp. En vit pelare mitt i det vita lagret var osynlig för Hasse. En kollega tog initiativet och tejpade kanterna med svart tejp. När tejpen lossnade, sprayades alla hörn svarta. Hela insatsen tog bara några minuter, men löste ett stort problem för Hasse.
– Det behöver inte vara stora saker, säger Hasse. Svart tejp på skåpdörren. Tydligare kontraster på golvet. Både chefen och arbetsledaren säger alltid att okej, vi fixar det.
Samma pragmatiska inställning gäller också på chefsnivå. Andreas drog själv ut svart tejp längs hela ledstråket i verkstaden, eftersom Hasse inte kunde se det målade gula strecket tillräckligt tydligt.
– Det var klart på fem minuter. Det var bara nästa arbetsuppgift, om man säger så.
En lönande investering
Hasse får stöd från många håll. It-avdelningen har varit till stor hjälp när han behövt anpassa sin dator och sitt skärmläsarsystem. När han behövde bättre belysning vid sitt arbetsbord, ringde han till Synförbundets synrådgivare som rekommenderade en viss bordslampa. Hasse skickade länken till HR som beställde lampan direkt. Problemet löst.
Heidi Tärnvik ser förhållningssättet som en del av företagets identitet. Sundströms är ett 60-årigt familjeföretag där kärnvärderingarna fortfarande sitter kvar, trots att verksamheten vuxit till en riksomfattande nivå.
– Att personalen ska må bra är vår prio ett. Det sitter i ryggmärgen.
Andreas Lindfors påpekar att anpassningarna inte bör betraktas som en kostnad utan som en investering.
– Jag behöver mina skärmar för att jobba bekvämt. Hasse behöver starkare kontraster. Det är egentligen fråga om precis samma sak – att man har det man behöver för att kunna sköta sitt jobb.
Fyra år av samarbete med Hasse har också gett hans kollegor lärdomar inom deras respektive ansvarsområden. Andreas lyfter fram insikten om hur viktigt det är att vara öppen och berätta om sina behov. Samarbetet med Hasse har också bekräftat värdet av att se och bemöta alla kollegor likvärdigt, oberoende av titel, ansvarsområde eller funktionsnedsättning.
– Man kan säga att vi har en firmakarl som håller firmans logo högt och talar gott om firman på kaféer och i olika sammanhang, eftersom vi ser honom som en i gänget. Jag tror att det stärker brändet helt enkelt. Framför allt är Hasse en helt otroligt positiv människa. Det har nog fått oss allihopa att titta oss i spegeln.
Heidi har dragit en liknande lärdom. Samarbetet med Hasse har visat att det oftast finns lösningar att hitta bara man orkar jobba lite extra och har tålamod.
– När du inte sitter i någon annans skor så vet du egentligen inte hur det är. Men det här har lärt mig att man inte ska ge upp. Man behöver ta reda på saker för att hitta lösningar.
Andreas råd till arbetsgivare som möter en liknande situation är att se personen bakom funktionsnedsättningen. Skapa en egen uppfattning och diskutera med medarbetaren – vad kan ni göra, hur kan ni gå vidare?
Heidi instämmer i att samarbetet är viktigt.
– Prata, prata, prata. Man klarar inte av det ensam – man behöver den här personens hjälp och stöd.
Tjugo år till
Som 43-åring är Hasse halvvägs i sin arbetskarriär. Han har 20 års erfarenhet av företaget, dess maskiner och processer. Den värdefulla kunskapen påverkas inte av synnedsättningen, även om förmågan att utföra vissa arbetsmoment har förändrats med åren. Trots att hans synförmåga kommer att fortsätta försämras ser han själv ändå inga hinder för att jobba de följande 20 åren.
– Visst, om jag blir helt blind så kommer det nya utmaningar. En del saker jag gör i dag kommer jag inte att kunna göra i framtiden. Men om stämningen och andan på bolaget fortsätter att vara som den är nu, så kommer vi alltid att hitta lösningar.
Andreas ser inte heller några hinder för att Hasse fortsätter jobba på företaget ända fram till pensionsåldern.
– Arbetsuppgifterna kan förändras, men det finns alltid lösningar. Så länge Hasse vill jobba kommer det att finnas jobb för honom.
Heidi påpekar att det också är en fråga om sunt förnuft.
– Det är väldigt svårt att hitta bra, kompetent personal. Och när man har bra folk ska man göra allt för att behålla dem.
Hasse sammanfattar det själv.
– Jag tror själv att jag kommer att kunna jobba till pension. Jag ser fram emot att jobba vidare, för jag tycker om att gå till jobbet. Och kan jag inte jobba längre, ja då kan jag ju ta pension.
Text: Christian Hellman Foto: Oliver Nykung
Läs mera i senaste numret av Synvinkel:
https://fss.fi/sites/default/files/publikationer/finlands_synskadade/SV…