Ögonläkare Henrik Bygglin vid HUS svarar på FSS medlemmars frågor kring synen. Den här gången svarar han på vad Charles Bonnet syndrome handlar om och om man kan träna upp sitt mörkerseende.
1. Jag ser ibland bilder som inte finns, till exempel blommor, spetskant eller ansikten. Är det mina ögon som spökar eller min hjärna?
Bra fråga. Det är troligen frågan om så kallade Charles Bonnet syndromet. I detta uppstår visuella hallucinationer på grund av skador i de strukturer eller områden som behandlar synen. Se vänligen även svar på fråga två.
2. Vad vet man i korthet om Charles Bonnet Syndrome? Är det vanligt?
Charles Bonnet är troligen vanligare än man tror. Det förekommer hos många med långt framskriden ögonsjukdom. Nuförtiden talar man kanske lite mera om fenomenet och därför har man lagt märke till det allt oftare. Det viktigaste är att såväl patienter som läkare känner till fenomenet och att det inte uppstår missförstånd. Det sker säkert fortfarande att många patienter väljer att inte tala om sina symptom på grund av rädsla för att stämplas. Symptomen beskrevs redan på 1700- talet då vetenskapsmannen Charles Bonnet beskrev hur hans synskadade farfar såg kvinnor, män, fåglar, ansikten, spetskanter och så vidare. Charles Bonnet blev själv blind redan i medelåldern och upplevde också hallucinationer.
Eftersom syndromet ännu är rätt odefinierat ser man mycket varierande siffror vad gäller syndromets frekvens. I vissa studier har det bara konstaterats hos så få som 0,5 procent av synskadade medan andra studier tyder på att till och med 30 procent skulle ha dylika hallucinationer.
Typiskt för hallucinationerna är att de kan vara mycket enkla så som nätlika figurer och grenar eller ljus eller komplexa så som ansikten, djur och blommor. Hallucinationerna kan räcka några sekunder eller vara i timmar. Typiskt för Charles Bonnet är att patienterna alltså inte upplever annat än synhallucinationer och att patienten förstår att synvillorna inte är verkliga eller sanna.
Man har inte nått konsensus om syndromets uppkomst. En vanlig teori är att då mängden inkommande syninformation är nedsatt på grund av skador leder detta till en slags överaktivitet i de delar av hjärnan som behandlar synenpå grund av ökat antal lokala receptorer och signalämnen där. Överaktiviteten upplever vi som olika synfenomen.
3. Finns det något botemedel mot det här eller vad kan jag göra?
Inte direkt. Det är givetvis viktigt att behandla den orsakande ögonsjukdomen möjligast väl om det ännu är möjligt, till exempel vid våt makula. Viktigt är att både patienten och behandlande personalen känner till fenomenet. Det är viktigt att förstå att det inte är frågan om psykisk sjukdom, demens eller mentala besvär och utan ett rent visuellt fenomen. Det har visat sig att symptomens intensitet ofta minskar med tiden, och att patienterna inte lägger märke till de visuella hallucinationerna så som tidigare. Enstaka behandlingar med antiepileptiska och antipsykotiska mediciner har beskrivits, men dessa är ingalunda första hands behandlingar.
4. Går det att träna upp sitt mörkerseende?
Inte egentligen. Dock sker adaption vilket innebär att ögat vänjer sig vid mörka omständigheter så småningom. Inom till exempel astronomi har han man använt sig av röda glasögon och linser som ger ett ljus på längre våglängd och detta gör att rhodopsinet som behövs vid mörkerseende kan "laddas upp".
A- vitaminbrist eller mycket ensidig föda kan även påverka mörkerseende. Dock med normalt intag av mångsidig föda finns det inte risk för detta.
Antocyaniner, en slags flavonoider som fungerar som "färgämne" i många bär och frukter har i några undersökningar visat sig försnabba "uppladdningen" av rodopsinet vilket kan leda till snabbare adaption till mörker.
Text: Henrik Bygglin