Ronja Rövardotter med syntolkning via appen Subtitle mobile var en rätt positiv upplevelse - när vi fick det att fungera.
Svenska Teatern har lanserat en ny syntolkningsapplikation. Nu har FSS fått testa den under pjäsen Ronja Rövardotter. Appen ska göra det möjligt för personer med synnedsättning att kunna välja att gå på teatern när de vill, precis som alla andra. Det gäller bara att ha en telefon och hörlurar med sig, ladda ner applikationen, sätta sig ner och njuta av föreställningen. Nja. Inte riktigt så smärtfritt går det ännu, men det finns hopp om att det kommer att bli så enkelt i framtiden.
Karen, Veera och jag kom till teatern nyfikna, men med ett visst mått av skepsis. Kan en på förhand inbandad AI-röst ur en apparat ersätta en syntolk i kött och blod? Två av oss hade med oss Android-telefoner och fick veta att appen inte fungerar på dem ännu, men vid ett litet kioskbord fick vi låna hörlurar och teaterns iphones med syntolkningsappen installerad. Veera laddade ner appen på sin egen iphone. Så vi satt oss ner i salongen och skulle få ett röstprov, men det visade sig att det inte gick att utföra av någon orsak. "Allt är på, så det ska fungera utan att man behöver trycka på någonting".
Pjäsen började, men det var helt tyst i luren. Ingen presentation av skådesspelarna? Scenografin? Jag pickade till de andra. Hör ni något? Veera och Karen skakade på huvudet. Jag tryckte knappen längre in och insåg att jag har för stora eller för små öron för att knapphörlurar ska kunna hållas inne i dem. Jag pressade knappen hårt mot örat. Helt tyst, så jag testade med båda knapparna i öronen. Nu hörde jag en svag viskning i högra örat. Den vänstra knappen var sönder. Jag började fingra på apparaten och hittade det lilla volymreglaget och tryckte upp volymen till maximum. Ja! En rikssvensk kvinnoröst berättade att Mattis höll barnet i famnen. Hon lät helt sympatisk och inte artificiell. Men rikssvensk.
Med förstoring av texten på telefonen fick Veera inte appen att fungera, så hon ställde in telefonen på liten text, men då kunde hon ju inte se texten. Jag tog telefonen och märkte då att den var inställd på finsk textning och inte på syntolkning. Allt finns på samma applikation. För att sätta igång syntolkningen gäller det att dra med fingret på en virtuell knapp på skärmen. Det behövdes en seende för att få det att fungera. Då satt syntolkningen igång och 10 minuter in i föreställningen kunde vi alla börja ta del av den.
Det viktigaste sades
Syntolkningsmanuset till pjäsen var välskrivet enligt principen "Less is More". Några missar kan alltid förlåtas. Om ingen i salongen kan veta vad Skalle-Per snickrar på, borde inte den som lyssnar på syntolkningen få reda på det långt före det avslöjas i en replik. Överraskningen uteblir, likaså förståelsen av reaktionerna. Varför drar stolsgrannen nu efter andan - vi visste ju att det var hans likkista?
Ska man endast beskriva det som förklarar ljuden vi kan höra och handlingen vi kan se och utelämna beskrivningar av kulisser och scenarrangemang? Varje lyssnare har individuella önskemål. Själv tycker jag att teaterupplevelsen uteblir om man inte får veta det som publiken ser - hur scenerna är uppbyggda, hur dräkterna ser ut och eventuella spännande effekter som används. Är det ont om plats under handlingens gång kan man berätta det i början - hur ser en Rumpnisse ut och hur talar den? Och en Vildvittra? Hur hade de fixat scenen när huvudpersonerna simmade, för de simmade väl inte på riktigt? Och borgen och Helvetesgapet?
Exempelvis när Ronja trampade ner i rumpnissarnas håla och en del av scenen höjde sig och publiken fick se vad som hände under jorden, en helt ny scen, så hade det behövts en förklaring. Det blev oklart vad som hände för den som inte kunde se det eller hade läst boken.
Volymutmaningar
Inte igen, tänkte jag då dans- och akrobatikscenerna började. Musikvolymen var ställvis så hög att den rikssvenska rösten i mitt öra lät som ett litet insektsurr långt borta. Ingen chans att höra enskilda ord, vilket var tråkigt, för ljudmässigt var scenerna omöjliga att begripa sig på utan förklaring. Samma sak hände under syntolkning live av samma pjäs i oktober. Vi insåg då att syntolkningsapparaturen behövde förnyas, men kanske problemet är ett annat, volymen. På rockkonserter är det idag självklart att ha öronproppar, för volymen är så hög. Allt fler har öronproppar när de går på bio. Det är ledsamt om man måste börja ha öronproppar även på teatern, och mycket besvärligt i kombination med syntolkning.
Finns det hörlurar som stänger ute allt ljud, men som sitter bara på ena örat? Det skulle möjliggöra syntolkning trots hög volym i salongen. Eller vore det optimala att samarbeta med regissören och skapa lite tystare avsnitt utan repliker, innan musiken börjar dåna och placera in syntolkningen under dessa. Alternativt sänka volymen på musiken, vilket skulle öka trevnaden för alla på teatern.
Positivt med inbandad syntolkning via telefon var att själva ljudet var klart, utan andhämtningar och stapplingar.
Ännu inte helt i synk
En person trycker fram syntolkningen under föreställningen. Det verkar som om texten trycks fram i större sjok, ibland välplacerade, ibland för tidigt och ibland för sent. Med lite övning torde det lyckas bättre med tiden.
Summa summarum: Svenska Teaterns syntolkningsapplikation har ännu barnsjukdomar, men kommer troligtvis att kunna bli bra med tiden. Syntolkning via app ersätter inte upplevelsen av att i grupp få ta del av en syntolkning live, men torde bli ett bra alternativ för den som inte gillar grupparrangemang. Det är fint att Svenska Teatern arbetar för tillgänglighet och vi hoppas att många andra kulturproducenter inspireras av det.
Henrika Mercadante