FSS utlåtande till social- och hälsovårdsreformen

2.10.2020 uppdaterad 7.2.2023

Utlåtande om regeringens propositionsutkast till riksdagen med förslag till lagstiftning om reformen av ordnandet av social- och hälsovård, räddningsväsendet och om inrättandet av landskap.

Överlag anser FSS förslaget vara bra, men det kräver fortsättningsvis en hel del förbättringar och preciseringar.

En kort sammanfattning och huvudaspekterna FSS vill fästa uppmärksamhet vid:

  • Kvalitet och tillgång till tjänster för personer med synnedsättning får inte variera beroende på hemort. I dag är varken kommuner eller kommuninvånare i en jämlik ställning. Det förutsätter att man stärker förutsättningarna och utvecklar serviceanordnarnas och de yrkesutbildade personernas kompetens även på svenska. På så sätt främjar man tjänstekvaliteten och likabehandlingen.

 

  • För personer med synnedsättning är det av mycket stor vikt att de digitala tjänsterna inom social- och hälsovården görs tillgängliga och stöds av de digitala hjälpmedel som redan finns. De stater som har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har åtagit sig bland annat att förbättra tillgängligheten för tjänster riktade till allmänheten och att främja webbtillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. I FN-konventionen fastställs det också att produkter, miljöer, program och tjänster bör utformas så att de kan användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. Sådan universell utformning ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs.

Det bör även beaktas att alla inte kan ta del av de digitala tjänsterna och för dessa människor måste det finnas andra möjligheter, så som närkontakt.

 

  • I en nödsituation framhävs behovet av att tala sitt eget språk extra mycket, därför är det viktigt att alla har möjlighet att kunna använda det andra nationalspråket svenska i kontakten med räddningsväsendet.

Den svenskspråkiga servicen och tillgänglig svenskspråkig information bör fungera på nationell, regional och lokal nivå. Även i vårdlanskapen med en liten andel svenskspråkig befolkning (speciellt Vanda-Kervo och Kymmenedalen) måste de språkliga rättigheterna för den svenskspråkiga befolkningen förverkligas.

 

  • FN:s konventionen om rättigheterna för personer med funktionsnedsättning artikel 4(3) förpliktar konventionsstaterna att trygga delaktighet. Personer med funktionsnedsättning bör ha en verklig möjlighet att delta och involveras i de ärenden som gäller dem. Vi anser att man i större mån borde beakta dessa förpliktelser i förslaget.

 

  • Det är viktigt att det finns ett nationellt mandat för stöd för svenskspråkig utveckling av social- och hälsovård. Utkastet till lagförslag innehåller relativt lite reglering av utvecklingsverksamheten som helhet. I utkastet till 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård nämns också vårdlandskap X, som ska samordna samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga landskapen. Det landskap som ska ha detta uppdrag bör ha åtminstone följande egenskaper: kunskap om särdragen i svenskspråkiga förhållanden, ingående kunskap om ordnande av tvåspråkig service, kunskap om svensk- och tvåspråkiga tjänsteproducenter, kunskap om de servicehelheter och specifika tjänster som idag inte finns att tillgå på svenska i de tvåspråkiga vårdlandskapen samt administrativa resurser för avtalsförhandlingarna.

Med hänvisning till att uppgifterna i 31 § och 37 § förutsätter många olika egenskaper av det ansvariga vårdlandskapet, anser vi att uppgiften ska fördelas mellan två olika vårdlandskap. FSS föreslår att ansvaret för utvecklandet av den svenska servicen föreskrivs till Helsingfors och ansvaret över samordnandet av samarbetsavtalen föreskrivs till vårdlanskapet Österbotten.