Gun-Maj Silander var pionjär med vita käppen

22.6.2021 uppdaterad 29.6.2021

Gun-Maj Silander blev blind som 16-åring. Först ville hon inte visa sig för andra människor, men snart levde hon livet igen. Det blev blindskola, nya vänner och simhopp från höga höjder. I 20 år jobbade hon som telefonist på FSS.

UTFÄRD TILL HAIKKO HÖSTEN 2020. Från vänster på bilden är Dailis Lindqvist, Gunlög Ilkko och Gun-Maj Silander.

Ett namn som många känner igen från FSS historia är Gun-Maj Silander. I tiotal år jobbade hon på kansliet och i dag är hon en pigg pensionär som fortfarande deltar i distriktföreningarnas verksamhet. I en intervju med Synvinkel blickar hon tillbaka på sin tid inom FSS.
– Jag blev blind som 16-åring, berättar Gun-Maj Silander och minns tillbaka till sin ungdom.
– Jag tyckte så synd om mina föräldrar eftersom jag var enda barnet. Det var också många på vår lilla ort i Dalsbruk i Kimito som tyckte synd om mig. I början ville jag inte gå ut och visa mig bland folk, berättar hon.
Det var en rad blödningar i ögat som till sist gjorde att Silander förlorade synen. Trots perioder på diverse olika sjukhus kom man aldrig fram till den egentliga 
orsaken bakom blödningarna.
– Jag låg i perioder både på sjukhus i Stockholm och på Lapp-
vikens mentalsjukhus, eftersom man trodde att det var något fel i mitt huvud och inte i ögonen. Men det var nog ögonen det var fel på och sedan dess har jag varit blind.
Silander fick jobb i livsmedelsbutiken på hemorten men efter ett tag insåg hon att hon var tvungen att börja i blindskolan, trots att hon inte ville det till en början
–Blindskolan var en plats som jag verkligen inte ville till, men i efterhand var det nog det bästa som kunde hända mig, säger hon.
På blindskolan fick hon nya vänner och lärde sig både punktskrift och att röra sig utan synen som hjälpmedel.
– Jag hade en fantastisk
gymnastiklärare som tog med mig överallt. Jag hoppade simhopp från höga höjder bland annat, inget var omöjligt för mig på den tiden.

Första i Finland att gå med vit käpp

Gun-Maj Silander minns ungdomen som ljus trots den stora omställningen i livet som synskadan ledde till. Från tiderna i Blindskolan minns hon bland annat att hon var den första i Finland som gick på stan med vit käpp. 
Min gymnastiklärare hade varit i Sverige och bekantat sig med användningen av vit käpp, idén om att använda vit käpp kom ursprungligen från USA där det fanns många blinda krigsveteraner. Hon förde sedan mig ut på stan och vad jag vet om så var jag den första att prova gå med vit käpp i Finland, säger hon och skrattar.
Gun-Maj Silander är en person som kommer på tal i många sammanhang i samband med FSS, speciellt nu då FSS fyller 75 år 
och Synvinkel blickar tillbaka på åren som gått. Silander jobbade närmare 20 år på kansliet i Helsingfors. 
– Efter blindskolan hade jag några olika jobb, sen fick jag barn och stannade hemma några år.  En dag ringde Kalle Skogster och erbjöd mig jobb som telefonist på FSS. Jag tackade ja med förutsättningen att jag fick jobba deltid, och det fick jag.
Arbetet på FSS beskriver hon som trevligt och ombytligt. Hon jobbade bland annat med att svara i telefon, skicka ut brev och med syntjänsten. 
– Som mest hade vi omkring 50 personer att hålla ordning på inom syntjänsten. Syntjänsten erbjöd hjälp till medlemmarna med vardagliga saker som att gå till butiken och liknande, säger hon. 
Efter tiden som anställd på FSS var Silander styrelseaktiv både inom förbundsstyrelsen och inom distriktföreningens styrelse. I dag har hon pensionerat sig från alla ansvarsuppdrag och deltar mer än gärna i fritidsverksamheten som ordnas. 
– Vi hade en fin gemenskap på kontoret på den tiden jag arbetade, både inom personalen och bland medlemmarna som ofta stack sig in för att prata bort en stund och dricka kaffe. När kontoret flyttade till Arabia-
stranden föll den här umgängesformen bort, funderar hon. 

Trevlig gemenskap på Folkhälsan

I dagsläget bor Gun-Maj Silander i en bostad för synskadade på Folkhälsans seniorhus i Helsingfors sedan ett par år tillbaka.
– Jag trivs bra här men inte är det som mina bekanta hemtrakter på Brändö.
Silander bodde i tiotals år på Brändö i Helsingfors och kände till området som sin egen bakficka. Brunakärr är fortfarande lite främmande, trots att gemenskapen och sammanhanget i området är trevligt. I grannbostäderna bor både nya och gamla bekanta, och de boende i huset hjälps åt och träffas för att umgås och roa sig.
– Inom huset har vi kunnat umgås och ha program också under pandemin, det har varit en fördel, berättar hon.
Silander är själv helt blind men många grannar som ser har erbjudit sin hjälp med bland annat att gå till matbutiken eller med att följa med på läkarbesök.
– Jag klarar mig bra och jag kan gå till butiken utan sällskap om jag vill, de känner mig här i närbutiken och hjälper vid behov, säger hon.
– Som tur har jag många bekanta som hör av sig och frågar om jag behöver hjälp. Dessutom har jag tillgång till Folkhälsans Lise-Lotte Vaenerberg som jobbar som stödperson för personer med synnedsättning. Henne kan jag alltid ringa eller sticka mig in till hennes kontor som ligger här i samma kvarter.
Gun-Maj Silander känner också glädje av att vara omringad av sin familj nu då hon blivit vaccinerad med båda doserna mot covid-19.
– På morsdagen i maj kunde hela min familj, dotter och tre barnbarn, samlas här hos mig, det var väldigt trevligt.

Text: Henrika Jakobsson Foto: Ira Grandén/ARKIV