Utbildning är huvudtemat i Synvinkel 5/2023. Tyvärr utbildas lärare inte i att bemöta barn med synnedsättning idag.
Osäkerheten är stor i daghem, skolor och i högskolor när det börjar ett barn med synnedsättning – för det är så sällsynt. Hur ska vi tänka? Vad ska vi göra för att stöda eleven? Vem kan hjälpa oss?
Kristina Carlsson och Jannica Hakulinen, som är speciallärare och lärare inom småbarnspedagogiken vid Finno daghem, skrattar åt minnet av förberedelserna inför dagisstarten för ett barn med synnedsättning. Visst har pedagogerna på daghemmet lång erfarenhet av arbete med barn med funktionsnedsättning, men den praktiska kunskapen om synutmaningar försvann ur huset vid ett personalbyte.
Vad göra? Googla. Söka inspiration. De började pilla in bjällror i bollar, köpte grön halktejp för att märka ut gångrutter och klippte ut en nalle i lurvigt tyg så att barnet skulle kunna känna var hens stol var. På en mässa stötte Jannica på Celias bord. Hon hade aldrig hört talas om biblioteket och lånade genast taktila böcker och ljudböcker.
– Vi hade ingen aning om det vi gjorde var vettigt, men vi experimenterade vilt, konstaterar Jannica.
Den första utmaningen var att ingen visste hur grav barnets synnedsättning var. Inte ens föräldrarna, för barnet talade inte. Snart märktes det att hen inte krockade med möbler, vilket var ett gott tecken. Då började de testa med bildstöd och stödtecken.
– Vårt mål var att försöka få barnet att förstå att det lönar sig att kommunicera, berättar Kristina.
Hur få barnet delaktigt?
Positivt var att sjukvården, HUS, tog kontakt med daghemmet och en person kom på plats och gav praktiska tips gällande miljön. Hur anpassa belysningen, vikten av att öka kontrasten mellan tallrikar och underlag och att kategorisera leksaker i lådor i olika färger.
Sen var det stopp med tipsen. Den viktigaste informationen saknades – hur får man barnet delaktigt? De testade med dans och musik och satsade primärt på att få barnet att känna sig tryggt.
– Om jag inte hade känt till att Skilla existerade, hade jag heller aldrig fått veta att vi kunde få hjälp och stöd i vårt arbete med barnet, konstaterar Kristina.
Nu springer barnen hand i hand
Det var en lättnad när Skillas handledare äntligen kom till daghemmet. Nu gjordes det en ordentlig syn-kartläggning och det kändes skönt för pedagogerna att få bekräftelsen att de spontant jobbat på helt på rätt sätt.
Nu ska de få material och förstår också hur mycket barnet ser. Informationen daghemspersonalen skulle ha behövt i början fick de till slut. Hur en nybliven pedagog skulle ha klarat sig i en motsvarande situation vet man inte.
– Det borde finnas ett nätverk av pedagoger med erfarenhet av barn med synnedsättning att bolla idéer med.
Pedagogernas jobb har burit frukt. I dag njuter de av att se hur barnet blivit alltmer socialt, hen har fått en läs-tv, är intresserad av böcker och också talet har lossnat. Bäst av allt är att se när barnen springer ut på gården, hand i hand, utan att någon påminner om att ingen får lämnas ensam.
---
Barn som inte ser får lärarna att tänka om
Varför får lärarna ingen utbildning i att undervisa och stöda elever med synnedsättning? Det frågar sig Helsinge skolas rektor Marielle Mursu, specialklasslärare Mikaela Sandman och Wilma Simonen, som är personlig assistent till en elev med synnedsättning som började i skolan i höstas.
– Vi hade ju ingen aning ens om vad en läs-tv är, inte ens hur den ser ut, konstaterar Marielle Mursu.
Kunskap om undervisning av barn med nedsatt syn ingår varken i klass- eller ämneslärarutbildningen i Finland och ämnet tycks vara mycket ytligt behandlat även inom speciallärarutbildningen. En föreläsning där det sades att de som ska jobba i ”vanliga” skolor inte behöver fundera på stöd till elever som inte ser och att de som börjar jobba på Valteri får utbildning på plats. Det var allt som ingick i den finskspråkiga speciallärarundervisningen.
– Vi ville veta vad det finns för hjälpmedel, hur de fungerar, hur man ska tänka kring kontraster och mycket praktiska tips kring delaktighet och alternativa undervisningsformer för lärare i olika ämnen, berättar Mikaela Sandman och Marielle Mursu.
Rädsla för att göra fel
Det är inte förvånande att det uppstår stor oro inom lärarkollegiet då det meddelas att en elev med synnedsättning börjar i skolan. När kunskap saknas är alla rädda att göra fel, eller att inte räcka till.
I Helsinge klistrades gulsvart tejp på första och sista trappsteget och i nära dialog med anhöriga och Skillas handledande lärare planerades skolstarten så att den skulle gå smidigt. Att elevens utmaningar plötsligt kan förändras före skolstarten, gör ibland att det som förberetts kan ställas på ända.
När det börjar ett barn med synnedsättning i en skola tvingas alla lärare tänka om och använda sin fantasi för att inkludera barnet i undervisningen. Särskilt utmanande är det för lärare i praktiska ämnen. I Helsinge skola fick eleven fingervirka i stället för att sy på maskin. Då de andra eleverna ritade av varandra fick eleven med synnedsättning känna på sitt ansikte och skapa ett självporträtt.
Involvera eleverna
Det gäller att inte bara fokusera på hur man kan anpassa undervisningen och stöda lärarna. Också klasskamraterna är osäkra. ”Kan man fråga: Har du aldrig sett i ditt liv?” ”Är det illa om jag säger Titta dit?” En öppen dialog är viktig, gärna en introduktion av en anhörig och olika praktiska tips, till exempel att du inte enbart måste säga vem du är när du kommer till eleven, utan också berätta när du går i väg. Det svåraste är den sociala biten.
– Jag försöker jutta med de andra eleverna och få med honom i diskussionerna, berättar Wilma Simonen.
För henne var det pirrigt att plötsligt husera i lärarrummet, två år efter att ha varit elev i samma skola. Framför allt var hon rädd att göra fel, men efter en kurs på Skilla tog hon det med ro.
– Han bara skrattar när jag säger eller gör något tokigt, konstaterar Wilma, och humorn hjälper.
Förutsättningarna för att klara av att stöda en elev med synnedsättning var goda i Helsinge skola: en förstående utbildningsdirektör som öppnar penningpåsen för stödåtgärder, en rektor som är mamma till ett barn med särskilda behov, en liten skola, 302 elever och rätt få elever med funktionsnedsättning och tidiga och fortlöpande insatser under handledning av Valteri Skilla. Sist men inte minst: en elev med positiv inställning, gott samarbete med anhöriga och lyckan att hitta en engagerad personlig assistent med sjukvårdsbakgrund.
Text: Henrika Mercadante