För 80 år sedan kom ledarhundarna till Finland. Sverige donerade ledarhundar åt blinda krigsveteranen och sedan dess har det hänt mycket. I dag är ledarhunden ett omtyckt hjälpmedel och en självklar del av familjen hos personer med synnedsättning.
Den 29 april uppmärksammas den internationella ledarhundsdagen och i samma veva firar ledarhundarna 80 år i Finland. Ledarhundsföreningen i Finland tar tillfället i akt och synliggör temaåret i media och i sina egna kanaler för att sprida kunskap och information om ledarhundar. För tillfället finns det cirka 230 ledarhundar i Finland, men antalet lever hela tiden.
Virpi Paananen vid Ledarhundsföreningen berättar att föreningen fungerar som intresseorganisation för dem som använder ledarhund och stöder hundägarna genom att bland annat ordna utbildningar och kurser. Utöver det är föreningens syfte också att informera om frågor gällande ledarhundar.
– Det har hänt otroligt mycket på 80 år, från att ledarhunden var ett hjälpmedel för blinda krigsveteraner har det gått till att bli ett hjälpmedel som finansieras av staten och är tillgängligt för alla som har ett behov, säger Paananen.
På 1940-talet var ledarhundarna ofta schäfrar eller rottweilers, hundraser som är starka både fysiskt och som har starka jaktinstinkter. Intresset för ledarhundar växte ändå stadigt också bland övriga personer med synnedsättning. Vissa började till och med själva skola sina hundar till ledarhundar.
På 1960-talet fick Ledarhundsföreningen sin första skolade labrador, också den kom som gåva från Sverige. Här tog intresset för ledarhundar fart på allvar, eftersom labradoren ansågs vara en lättare hund att handskas med. Labradoren som ledarhundsras gjorde att också kvinnor blev mer intresserade av att ha ledarhund.
Labrador i snart fyra år
Anneli Iltanen har haft sin svarta ledarhundslabrador Nelli i snart fyra år. Hon har inte haft hundar i hemmet förut, men nog katter och två barn. Hon ville ha en ledarhund för att den skulle ge henne mer frihet att röra sig självständigt och för att hon inte alltid skulle vara beroende av färdtjänst och taxi. Iltanen lever ett aktivt liv och hunden kan stöda henne i det.
– Det första halvåret var jobbigast. Jag fick hunden i oktober och den vintern var det halt och slaskigt ute. Att vänja sig vid hunden och ömsesidigt lära sig av varandra tar sin tid. Det handlar mycket om försök och misstag under den första tiden. Men om man jobbar på och anstränger sig och får samarbetet att fungera flyter det sedan på, berättar hon.
Idag följer Nelli med överallt, till och med då matte håller lektioner i vattengymnastik, även om hon då får vänta i ett annat rum.
Nelli är en kär familjemedlem inte bara för sin matte, utan för hela familjen. Till skillnad från andra ledarhundar får Nelli ibland promenera med vanligt koppel och ibland får hon också besöka hundparker för att leka med andra hundar.
– Jag vet inte hur vanligt det är att låta hunden leka med andra, men Nelli gör det. Hon har tydligt två sidor av sig själv, hon är både ledarhund och vanligt sällskapsdjur.
Enda gången Nelli stannar hemma är om familjen eller Anneli ska resa någonstans, då kan det bli aktuellt att låta Nelli övernatta på annat håll. Ledarhundsskolan är också flexibel och kan vid behov sköta om hunden kortare tider.
– Jag vill passa på att berömma ledarhundskolan för att de är så duktiga när det kommer till att para ihop brukare och hund. Jag och Nelli har långt samma temperament. Vi är aktiva och sociala, men vi är också båda väldigt bestämda och envisa, skrattar Anneli.
Samtidigt har hon förståelse för att ledarhunden är ett krävande hjälpmedel, den som använder sig av ledarhunden i vardagen måste själv vara i gott skick och orka rasta hunden och sköta om den. Utgifterna för hunden täcks i dagens läge av staten, men för 80 år sedan var hunden en dyr investering.
Väntetiden har blivit kortare
För tio år sedan kunde väntetiden för en hund vara två år, men i dag har den förkortats betydligt. Om man beviljas ledarhund som hjälpmedel genom centralsjukhusen är processen snabbt i gång, berättar Virpi Paananen.
Motsvarar utbudet efterfrågan i dagsläget?
– Jo, det gör det. I bästa fall tar det cirka ett halvår att få en ledarhund från att man har ansökt om att få en. På 1980 talet började staten finansiera ledarhundar i sin helhet. Då utvidgade man också rätten till ledarhund. I dag kan man få en ledarhund eller en assistenthund på basen av behovet utgående från ett flertal olika diagnoser och sjukdomar.
Finns det något negativt med att ha ledarhund, Anneli Iltanen?
– Nej, det skulle jag inte säga. Det finns såklart negativa sidor med alla sorters husdjur ibland, som att man är rätt bunden vid dem men jag hittar inget negativt att säga om ledarhundar i sig.
Fakta: Ledarhunden är inget sällskapsdjur
- En ledarhund i arbete är inte något sällskapsdjur. Ledarhunden är ett hjälpmedel som gör det möjligt för en person med funktionsnedsättning att uppnå lika ställning i förhållande till andra. Med hjälp av en ledarhund kan en synskadad person röra sig och uträtta ärenden självständigt, samt avklara vardagliga sysslor.
-En ledarhund känner man lätt igen på selen. En ledarhund är på jobb när selen är på.
- En ledarhundsförare har enligt lagen en principiell rätt att röra sig överallt. Han eller hon kan gå på matuppköp, restaurang, bio, teater och besöka olika hobbyutrymmen. Föraren kan resa i kollektiva färdmedel och taxi tillsammans med ledarhunden. En restaurangägare kan till exempel inte neka en ledarhundsförare att besöka restaurangen genom att hävda på ett hundförbud.
-Andra hundar, som kommer för nära, kan göra ledarhunden osäker – speciellt för unga ledarhundar. Det är därför bäst att byta till andra sidan av vägen eller trottoaren om man möter en ledarhund medan man rastar sin hund.
Artikeln har publicerats i Synvinkel 3/2020