Brutna löften, urgröpta ögon och reservdelar från himlen… Läs om legenderna kring helgonet Sankta Lucia i kåseriet i Synvinkel 8/2023. God jul!
När denna tidning kommer ut, har vi alldeles nyss firat luciadagen. Blickar vi i minnets backspegel, kan vi ännu se den vitklädda, änglalika kvinnoskepnaden med det röda skärpet och den flammande ljuskronan. Strax bakom skönjer vi ett tåg av tärnor. Sedan kommer stjärngossarna i sina struthattar, minst tre vise män, flera pepparkaksgubbar och ett okänt antal tomtar. Som bekant går det att läsa deltagarnas sångförmåga direkt ur ordningsföljden – ju längre bak, desto rysligare klang.
Luciafirandet är en ny tradition med gamla anor. Vår moderna luciagestalt är en vackert sjungande symbol för godhet och hopp som, trots de rinnande stearinljusen, stadigt skrider fram med ett leende som lyser upp vintermörkret. Det är inte lätt att föreställa Lucia – man måste ha många strängar på sin lyra.
Lucias historiska förebild hade ändå det betydligt svårare. Sankta Lucia mötte sin blodiga martyrdöd kring år 304, bara 20 år gammal. Det röda skärp som vår egen Lucia bär kring midjan, symboliserar blodet Sankta Lucia spillde när det dödande dolkhugget föll.
Det mesta som finns skrivet om Sankta Lucia är rena myter och legender. Man får välja vad man tror på. Det låter tvivelaktigt i moderna öron, att varken kokande olja eller öppen eld bet på henne. Likaså, att tusen man inte kunde rubba hennes kärra som frusit fast i marken. Men det var ju annorlunda förr.
Det enda man egentligen vet, är att Sankta Lucia var en rik kristen jungfru som växte upp i den sicilianska staden Syrakusa. Och att problemen började när hon gav nobben åt sin trolovade och skänkte bort hemgiften.
Vår egen Sankta Lucia dyker upp under medeltiden. Precis som sin förebild, är hon också ett komplicerat hopkok av folktro, legender och enstaka fragment av historiska fakta. Luciatraditionen tog fart under 1800-talets andra hälft, efter några missriktade experiment med manliga lucior:
”Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl”. – en bruksinspektör i Skinnskatteberg, cirka år 1820.
Sankta Lucia är skyddshelgon för de blinda och synskadade. Hon avbildas ofta hållande ett fat med två ögon. Beroende på vilken legend man väljer, var det antingen hennes trolovade eller hon själv som gröpte ut ögonen. Turligt nog steg Jungfru Maria då ned från himlen och skänkte henne ett nytt par. Sankta Lucias reliker bevaras i Venedig, men ögonen är i Neapel. Man får väl utgå ifrån att det är det äldre paret de har i Neapel?
Sankta Lucias arbetsbeskrivning är imponerande. Hon är även skyddshelgon för de fattiga, sjuka barn, bönder, författare, glasmästare, tapetserare, gondoljärer, chaufförer, lampväktare, advokater, hembiträden, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, sömmerskor, vävare, knivsmeder, ögonläkare, optiker, bärare, tryckare, notarier, sjömän, försäljare, dörrvaktare, sekreterare och vaktmästare, samt ångerfulla prostituerade.
Sankta Lucia är också skyddshelgon mot saker, såsom dysenteri, epidemier, blödningar, halsinfektioner, halsont, bränder, fattigdom och andlig blindhet. Hon skyddar dessutom sin hemstad Syrakusa och elva andra städer. Om man tänkt vända sig till Sankta Lucia, är det nog bäst att boka tid på förhand.
Lyckligtvis finns det andra alternativ. I nödfall kan man vända sig till Sankta Ottilia. Hon är egentligen skyddshelgon för personer med god synförmåga, men föddes själv blind och symboliserar därför tillfrisknande från ögonsjukdomar.
Är man inte rädd för ärkeänglar, så kan man kan försöka med Rafael. Han är speciellt känd för sin ögonexpertis. Sägs det.
Text: Christian Hellman
Foto: Bengt Nyman