I Synvinkel nr 3/2024 träffar vi den pensionerade rektorn för Blindskolan, som talar 11 språk, sjunger på tåg, läser böcker i kolmörker och botar flygskräck med korsord, bland annat…
Lärare, det visste Solveig Sjöstedt tidigt att hon ville bli - kanske historielärare, funderade hon, men nej. För en nyfiken person som vill utveckla och utvecklas kändes det lite för dammigt. Hon fick ett infall och kontaktade Blindskolan då hon under klasslärarutbildningen vid seminarieskolan i Ekenäs skulle göra ett arbete om ett specialområde. Rädd som bara den och med förhandsinställningen ”stackars blinda barn som sitter i ett hörn och är olyckliga” åkte hon dit.
Då dörren till Blindskolan slogs upp galopperade 3 elever glatt förbi och ned för en trappa. Hon insåg genast hur fel hon tänkt. Skolan var liten, mysig och när hon fick frågan ”Vill du bli blindlärare? Vår lärare går i pension.” nappade hon genast på det. Problemet var bara att hon ännu var för ung, 21 år var gränsen för att få jobba som lärare. Vad göra? Jo, hon utbildade sig först till blindlärare, gick raskt gymnasiet som privatist och när hon var redo att axla ansvaret visade det sig att läraren alls inte ville gå i pension.
Sjöng in mellanölet i butikerna
Parallellt med inhopp som blindlärare började hon jobba som sekreterare på utlandsavdelningen på Tauchers reklambyrå, där hon fick översätta reklamtexter. Hon förkovrade sina kunskaper genom att lyssna på sånger på olika språk och gå på Arbis kurser. I slutet av 60-talet, upplevde hon glädjen då mellanölet kom till Finland och fick säljas i vanliga butiker. Hon översatte Koffens reklamtexter och spelade och sjöng för affärsmän tillsammans med en kille som spelade banjo.
1972 ringde Blindskolans föreståndare till henne och frågade om hon nu var redo att komma och jobba på skolan som föreståndare och hon kastade sig in i jobbet med själ och hjärta och ett år senare blev hon rektor.
– I väskan hade jag precis det som behövdes som rektor: språk, marknadsföring och erfarenhet av kontorsarbete, skrattar Solveig.
Hur hon samtidigt hann tågluffa runt i Europa, Sovjetunionen, Azerbajdzjan, Iran och Turkiet med gitarren som ressällskap och sjunga sig till nya bekantskaper vet ingen. Därtill generade det henne att hon inte hade en akademisk utbildning, så vid sidan av rektorsarbetet tog hon även sin examen i pedagogik vid Jyväskylä universitet. Slutarbetet handlade om VersaBraille, det vill säga den första bärbara modellen av en datorliknande punktskriftsmaskin.
Punktskriften har alltid fascinerat Solveig. Då eleverna skrev prov kunde hon hålla blicken på dem och samtidigt öva upp snabbheten i att läsa punktskrift. En gång på sjukhus var kunskaperna särskilt värdefulla.
– Då lamporna släcktes klockan nio var det bara jag som kunde fortsätta att läsa böcker i mörkret.
Solveigs ögon lyser när hon berättar hur mycket lättare det är att skriva både arabiska och ryska på punktskrift. Pectopah blir exempelvis restoran på punktskrift.
Grundskolan skräller in
Solveig beskriver Blindskolan snarare som en familj än en skola och visar stolt upp foton av studenter som gått ut skolan med goda vitsord. I skolan fanns ett elevhem, och allt från barnsköterskor till rolighetsmakare. Även finska elever var välkomna då den finskspråkiga skolan flyttade till Jyväskylä 1972. Under den 2-åriga förskolan lärde sig de finska eleverna svenska och klarade sedan av att följa lektionerna. Språkundervisningen blomstrade under Solveigs tid som rektor. Barnen studerade engelska, tyska, franska och senare också ryska. Skolan var pionjär med att erbjuda modersmålsinriktad finska, vilket Solveig föreslog även för andra skolor på ett möte med sfp med temat tvåspråkiga barns utmaningar.
– Svaret var kort ”Det står ju inte i lagen”. På motsvarande möte ett år senare presenterade sfp en strålande ny idé: Vi ska införa modersmålsinriktad finska.
1973 gick startskottet för grundskolan och det var bråda tider. Det behövdes nya böcker i punktskrift och samtidigt skulle undervisningen fortgå. Dessutom var de nya läromedlen fulla med bilder, så mycket omarbetades från grunden. Sex elever fanns det per klass och 3 ark rymdes på varandra i punktskriftsmaskinen som dag och natt gick varm, eftersom det var lärarna själva som skrev merparten av böckerna.
– Det var ett sjuhelsikes jobb. Tack och lov har jag aldrig haft vare sig man eller barn och behöver få timmars sömn, så jag har kunnat ge allt för skolan.
I slutet av 70-talet började de så kallade handikappkompenserande ämnenas frammarsch. Mobility, lektioner i användning av tekniska hjälpmedel och formgivning inkluderades i undervisningen.
I en fältrapport från 1985 beskriver en studerande, Sonja Nyström, undervisningen i Blindskolan. Då hade skolan 16 elever och 10 lärare. I förskolan låg fokus på sinnesträning, begreppsbildning och orientering. Barnen lärde sig lyssna aktivt, öva upp känselsinnet och behärska sina rörelser genom rytmiska övningar till musik. Räkna lärde sig barnen i lågstadiet på abakus-ramar. På mellanstadiet var det dags för skrivmaskinslektioner med 10-fingerssystemet där grundtangenterna f och j var utmärkta och samtidigt fick eleverna börja använda reglett.
– 80–90-talet var en supertid. Skolan var självständig och hade pengar. Vi kunde utnyttja all ny teknik som kom in och välja det senaste och bästa.
Undan för undan kom allt fler avancerade tekniska hjälpmedel till skolan.
Från integrering till resurscenter
Först mot slutet av 80-talet började integreringen av elever i närskolorna på svenskt håll i Finland, mycket senare än i övriga Norden. Enligt Solveig var det primärt föräldrarna som bromsade utvecklingen, men hon minns att även lärarfacket sände ut brev där de varnade för utvecklingen. Integreringen påbörjades i gymnasierna.
– Det gick mycket bra i början, men vi måste minnas att då hade eleverna ju redan utbildats i många år i synskadefärdigheter och användning av olika hjälpmedel och hade en bred kunskapsbas.
Framför allt hade Blindskolan, nu vid namn Svenska skolan för synskadade, resurser att följa och stöda sina elever från skolstarten tills eleverna gått ut universitetet eller en yrkesutbildning. Lärarna fick individuell handledning.
Allt förändrades på 2000-talet på grund av nya lagar. Solveig såg vartåt det barkade och därför gick hon i pension som 58-åring.
– Det var skitigt, vansinnigt och helvetiskt. Nu var det inte längre vi som fick avgöra vem som behövde stöd. Politikerna satt på pengarna och hade inte en blekblå aning om vad som behövdes.
Kompetensen och pengarna bör finnas under samma tak i ett fungerande resurscenter. Solveig tog farväl av Finland och började utveckla kompetenscenter i andra länder.
Med korsord ut i världen
Att ha flygskräck är en utmaning för den som vill åka ut i världen, men räddningen för Solveig var att hon är kryssgalen, ett arv av pappa Hasse som i många år skrev korsorden i Hbl. Genom att lösa korsord överlevde hon flygfärderna som var många. Korsord har hon skrivit i 15 olika tidningar och otaliga har hon löst under sina resor.
Äventyren började redan under rektorstiden, då hon tack vare sina språkkunskaper lockades med i nordiska projekt, vilket utvidgades till baltiska projekt och EU-projekt. Som representant för nordiska ICEVI, International Council for Education of People with Visual Impairment, höll hon föreläsningar och workshops för lärare i många länder. Hon utvecklade undervisningsmodeller och skrev också en bok om undervisning av synskadade, Sex små punkter – vägen till kunskap. Framför allt deltog hon i utvecklingen av resurscenter runt om i Europa då skolorna för synskadade började läggas ner.
Ur spontana möten föddes nya projekt. Solveig träffade en ungersk matematikprofessor, Emmy Csocsán, på en konferens. De fick av misstag varandras inbjudningsbrev, vilket utmynnade i en livslång vänskap och många gemensamma projekt, även en matematikbok för personer med synnedsättning som idag finns på åtta språk.
En avlyssnad diskussion om specialskolor på ett flygfält i Budapest ledde till ett nytt möte och en inbjudan till Rumänien för att i två år bygga upp resurscenter och utbilda speciallärare. Då hade hon just återvänt från ett motsvarande treårigt projekt i Kosovo och undervisningsepisoder i Jordanien och Tanzania.
Vad står här näst på Solveigs agenda? Det beror helt på vem hon träffar på tåget. Världen är öppen för den som är öppen och ser möjligheter med varje möte.
Solveig Sjöstedt
Född i Ekenäs 1942.
Gick i Toppan, Bullan, Seminarieskolan i Ekenäs.
Bosatt i Helsingfors.
Examen i pedagogik 1988 vid Jyväskylä universitet.
Rektor vid Blindskolan 1972–2000.
Föreläsare, utbildningsutvecklare nationellt och internationellt.
Talar 11 språk, sjunger på 18.
Skriver böcker och dikter.
Skapar korsord.
Drömmer om att de som sitter på kunskapen om personer med synnedsättning även skulle sitta på pengarna.
Text och foto: Henrika Mercadante