I Synvinkel nr 4/2025 berättar paralympiska guldmedaljören och världsmästaren Jani Kallunki om sin nyvaknade passion för blindtennis och om hur viktigt det är att våga försöka.
Jani Kallunki är en av paraidrottens stora profiler i Finland. Med ett paralympiskt guld i målboll samt dubbla paralympiska brons och ett världsmästerskap i judo, skulle han kunna vila på sina lagrar. Men när den nya grenen blindtennis introducerades i Finland för mindre än ett år sedan kastade han sig direkt in i en ny utmaning. Nu ska han tävla i EM i oktober – efter bara ett knappt år på tennisplanen.
Varför började du nu med blindtennis efter en så framgångsrik karriär inom andra grenar?
– För ungefär ett år sedan hörde jag att det skulle ordnas en prova på-dag med blindtennis i juni. Jag tänkte direkt ”okej, klart jag går dit”. Jag hade ingen bakgrund i racketsporter alls – jag har provat på allt möjligt, men inte racketsporter. Vi var 38 synskadade som provade på – jag har aldrig hört talas om att nästan 40 synskadade dyker upp första gången något nytt arrangeras i Finland! Det var helt otroligt! Direkt när jag tog i racketen och slog till bollen kände jag att ”wow, det här vill jag göra”. Många andra också kände likadant efter den helgen, och ville träna mer.
Och sen har det gått undan för dig…
– Ja, i slutet av oktober startade en tennisgrupp för synskadade en gång i veckan. Några av oss ville direkt träna oftare, så i början av januari tog föreningen HVS-Tennis över en fortsättningsgrupp för oss som var mer aktiva och kanske också ville tävla. Nu är vi sex–sju som tränar tre gånger i veckan. Vi kallar oss ”Team Blindspot”. Utvecklingen har gått så snabbt att sex av oss ska åka till EM i Polen i mitten av oktober.
Har du nytta av din bakgrund inom judo och målboll?
– Ja, det tycker jag. Allt man behöver använda hörseln till hjälper. Att orientera sig i trafiken till exempel, om man inte ser, hjälper mycket på tennisplanen. Men en tennisboll är ett helt nytt redskap med ett nytt ljud man måste vänja sig vid, precis som med en målboll.
Det svåraste för mig var att lära mig höra bollen rätt. Man kan hålla den i handen, studsa den och bara lyssna. Man börjar med små steg för att förstå hur bollen låter och hur den rör sig.
Vad överraskade dig mest med blindtennis?
– Att det var så svårt! Att bli bättre, menar jag. Jag är inte bra än, men bättre än i slutet av förra året. Det stärker självförtroendet när man märker att man blivit lite bättre på något – då orkar man träna mer. Förmågan kommer med tiden. Blindtennis är en jättebra gren att börja med. Man behöver inte heller ha superbra kondition.
Visst finns det dagar då allt går åt skogen, men så är det i livet. Det som hände igår är historia. Missar man en boll är det bara att glömma den och fokusera framåt. Det är som att lägga ett pussel – en bit här och en bit där. Sedan märker man att ”nej, den här pusselbiten passar inte” och då får man backa och börja om. Tillsammans med tränaren hittar vi ibland den rätta biten till pusslet och då går det framåt.
Du siktar redan på EM i blindtennis efter en så kort tid. Vad driver dig?
– Jag har alltid tävlat. Jag började med brottning när jag var sex år. Jag har vuxit upp med principen att när man idrottar så tävlar man. Jag är en tävlingsmänniska i allt jag gör, oavsett om det gäller kortspel eller bollspel. När jag var yngre hatade jag att förlora. Med åldern har jag lärt mig att hantera de här känslorna utåt, men inombords kokar det fortfarande om jag förlorar.
När jag började i slutet av oktober förra året så frågade coachen av alla varför de var där. Många sade att det bara är kul att prova på något nytt, och andra sade att de vill hitta en ny hobby. När det var min tur sade jag: ”Hej, jag heter Jani, och mitt mål är att bli världsbäst.” Alla började skratta, men för mig var det här en självklarhet. Jag har vunnit VM-guld i judo och paralympiskt guld i målboll, så varför inte sikta på att bli världsmästare i en tredje gren?
Vad säger du till en äldre person med synnedsättning som är nyfiken på att prova men ännu tvekar?
– Alla behöver inte bli proffs eller världsmästare. Om du kan ta dig till tennisplanen så kan du också spela tennis. Det är insikt nummer ett. Blindtennis är en mycket lättillgänglig gren och du kan göra allting på ditt eget sätt. Till skillnad från målboll som kräver skydd, specialmål och sånt, behöver du inte mycket utrustning för att kunna spela blindtennis. Du kan börja med vanliga inneskor och träningskläder. Du kan välja vilken racket som helst – man behöver inte ha en som kostar 300 euro.
Din egen attityd är A och O. Oavsett om du spelar tennis, handlar i en affär eller gör något helt annat, så är det alltid din egen attityd som avgör om du klarar av det. Du måste våga gå dit med rak rygg, höjd blick och öppet sinne, helst med ett leende på läpparna. Våga vara nyfiken – du vet inte vad som är möjligt om du aldrig provar själv. Du måste själv få upplevelsen och känna ”wow, det här är min grej”, även om andra säger att det inte kommer att lyckas. Så ta dig dit och prova, oavsett om det gäller tennis, teater eller något helt annat. Att våga ta det steget och prova på något helt nytt, oavsett om man är sex eller åttiosex, är det första och allra viktigaste man kan göra. Livet är alldeles för kort för att tänka ”jag kan inte”.
Text och foto: Christian Hellman
Läs mera i senaste numret av Synvinkel:
https://www.fss.fi/sites/default/files/publikationer/finlands_synskadad…