Sprintern Iida Lounela är den finska parafriidrottens nya talang. I somras vann hon brons på 400 meter sprint i EM. Nu är siktet inställt på OS 2024. "Det är känslan av att vinna över mig själv som är min starkaste drivkraft. Min synnedsättning har sporrat mig", säger sjuttonåriga Iida.
Det blev finskt brons när sjuttonåriga Iida Lounela för första gången deltog i EM i parafriidrott i Bydgoszcz i Polen i somras. Medaljen blev en överraskning för alla och inte minst för hennes själv. I finalen på 400 meter sprint sprang hon 67, 01 vilket är nytt finländskt rekord.
– Det var en helt fantastisk känsla att springa i mål som trea i en tävling med vuxna idrottare och att känna stämningen på arenan. Jag var väldigt fokuserad innan starten, och hade knappt fått i mig någon mat.
Vi träffas på Djurparkens idrottsplan i Helsingfors där hon lugnt joggar fram längsmed den ovala banan. Hon bär solglasögon och det bruna håret är uppsatt i en hästsvans.
– Jag måste nästan alltid ha solglasögon eftersom jag är så ljuskänslig, jag brukar skoja att de är mitt varumärke.
Iida har idrottat hela livet
Iida Lounela var fyra när hon började idrotta, och åtta när hon började träna friidrott.
– Jag kommer från en idrottsfamilj. Mamma har tävlat i friidrott som ung. Min tre år yngre bror håller också på med friidrott. Pappa är förstås också engagerad, och skjutsar oss till träningar och tävlingar.
Hon prövade på alla möjliga grenar, tresteg, höjdhopp, spjut, längdhopp, gymnastik och löpning. I högstadiet började hon träna på allvar och då blev 400 meter sprint hennes distans. Hon tävlar också i längdhopp.
– Det stod ganska snabbt klart att korta distanser passade mig bäst. Jag njuter på ett galet sätt av sträckan, eftersom jag får utmana mig själv.
Iida Lounela har achromatopsi. En medfödd ögonsjukdom som ger
henne nedsatt syn, svårigheter att se färger och extrem ljuskänslighet.
Tävlingarna infaller nästan alltid på sommaren när det är fint väder och sol, och att urskilja banan kan vara mycket svårt.
– För vanliga människor innebär ljus att de ser bättre, men för min del innebär det att jag ser sämre. Fick jag välja skulle jag alltid träna när det är halvmörkt, det är då jag ser bäst, läser och gör läxorna. Solljuset bländar väldigt mycket.
Rör sig på egen hand i Helsingfors
Iida är sydösterbottning och uppvuxen i Ilmajoki. Till Helsingfors flyttade hon för två år sedan för att gå vid idrottsgymnasiet Mäkelänrinteen lukio, där hon kan satsa på idrott på heltid.
– Det roligaste är att jag har fått många nya vänner som också vill satsa på idrotten. Jag och längdhopparen Vilma Berg, som också är parafriidrottare, brukar se till att köra minst ett träningspass tillsammans i veckan.
Utmaningar finns i vardagen och i den nya miljön i Helsingfors, där
hon ska lära sig att orientera sig. Men framför allt har flytten till Helsingfors gjort henne friare.
– Jag lever mycket genom mobilens kameralins, säger hon och plockar upp sin iPhone och visar hur man använder den som förstoringsglas genom att klicka tre gånger på knappen till höger.
Här kan hon åka buss på egen hand. Mobilen använder hon också när hon står på busshållplatsen och vill veta hur många minuter det är kvar tills bussen kommer.
– Jag ser inte bussnumret förrän den är riktigt nära, och använder sällan käpp på ställen som är bekanta. På Helsingforsregionens trafiks hemsidor, finns det information om var bussen befinner sig, så att jag vet vilken buss jag skall stanna.
Idrott på elitnivå är en livsstil
De kommande åren vill Iida Lounela satsa helhjärtat på idrott. Hon befinner sig först i början av sin karriär och vill nå den yttersta världseliten inom sprint och längdhopp.
– Bronsmedaljen stärkte min motivation och självförtroende och jag känner mig ännu mer målmedveten än tidigare. Förstås vill jag vinna OS-guld på 400 meter i Paris år 2024. Det är min dröm. Jag vet att jag kan springa mycket snabbare.
Förberedelserna har redan börjat. Hon har både sponsorer, vänner och tränare som hjälper henne. Idrotten styr mycket.
– Man måste gå och sova i tid och äta ordentligt, och fundera på hur saker och ting påverkar träningen. Men jag ser det inte som att jag offrar någonting, tvärtom idrotten ger mig väldigt mycket. Det är ett val att ha den här livsstilen.
Under EM i parafriidrott ändrades Iida Lounelas klassificering från T13 till T12 och det kommer att underlätta tävlandet väldigt mycket. Det innebär att hon får ha en ledsagare som fungerar som hennes ögon när hon springer.
– Jag är väldigt glad att jag flyttades till T12-klassen – med en ledsagare kan jag koncentrera mig på att springa och inte på att se.
Humor och envishet har tagit Iida långt
Att vara en målmedveten person med positiv inställning till livet ger henne kraft att förverkliga sina idrottsdrömmar.
– Ärligt talat vet jag inte om jag skulle vara så framgångsrik om jag var seende. Mitt funktionshinder har fått mig att inte ge upp i första taget. Om jag bestämmer mig för något, gör jag allt för att nå det målet. Jag tycker att det är viktigt att kunna skratta åt sig själv både inom idrott och vanliga livet. Det ska vara roligt att träna, även om det är på allvar.
Ibland unnar Iida Lounela sig lediga dagar och träffar kompisar eller går ut med hunden. Eftersom idrott bygger på prestationer är det viktigt att man använder sitt sunda förnuft så att kroppen inte skadas av överträning.
– Vi bor i Munksnäs, och som sydösterbottning är det härligt att bo nära havet. Jag spelar även piano och lyssnar på ljudböcker, det är också en typ av avslappning.
Våga idrotta som synskadad
Iida Lounela tränar och tävlar både med seende och blinda. Det är hon van med från tiden i Ilmajoki.
– Jag började tidigt träna friidrott i grupper med seende. Det fanns ingen idrottsklubb för parafriidrottare där jag bodde, och då bestämde sig klubben Ilmajoen Kisailijat att ge mig en chans och märkte att det gick bra. Jag har inte velat låta mitt synproblem påverka för mycket och begränsa mig. Utan alltid försökt göra allt. Det gäller inte bara idrottsgrenar utan också miljöer och människor. Visst kan det uppstå tuffa situationer, men jag ber alltid om hjälp om jag behöver, säger IIda Lounela.
Iidas bästa tips till de som är synskadade och vill hålla på med idrott är att göra det. Det är verkligen värt det, och dessutom får man många vänner.
– Tro på dig själv och att du kan. Våga ta kontakt med idrottsföreningar. Till idrottsföreningar vill jag säga att vi som har en funktionsnedsättning själva kan berätta om vi behöver någonting, och att det inte alltid är nödvändigt med specialarrangemang. Jag har hela mitt liv tränat med seende. Har de varit några problem har vi löst det efterhand.