Susanne Granholm, 54 år, allmän ledsagare och stödjande medlem
Jag heter Susanne Granholm, är 54 år och bor i Koskö, Korsholm. Jag har man, två vuxna barn och två barnbarn. Tidigare jobbade jag heltid på Seppäläs skolfoto men för tillfället jobbar jag där mer säsongsbetonat. Eftersom jag inte jobbar heltid har jag mycket tid till annat. Jag blev arbetslös för några år sedan och i samband med det kom jag med i Vasa svenska synskadades verksamhet. Jag åkte med på en teaterresa till Helsingfors och efter det började jag delta som ledsagare.
Jag vill ge av min tid åt andra som behöver den. Jag tycker så mycket om att umgås med personer med synnedsättning eftersom de är så positiva och ser ljust på livet. I jämförelse med dem insåg jag att jag själv tar mycket för givet i mitt eget liv. Jag insåg också att man inte behöver gnälla på allting. Om jag själv skulle få problem med synen vet jag inte om jag skulle klara av att vara lika positiv och levnadsglad som många är som jag träffat inom Vasa svenska synskadade.
Stundvis har jag kanske svårt för att säga nej, och ställer upp på saker fastän jag inte riktigt skulle ha tid. Ibland undrar jag om jag har fler timmar i dygnet än andra, jag hinner med väldigt mycket fastän jag ibland tycker att jag bara ligger hemma på soffan. Min man är ändå av annan åsikt, han tycker att jag aldrig sitter ner och han brukar säga åt mig att komma och sätta mig i soffan ibland.
Att hjälpa andra ger mig så mycket tillbaka. Jag märker att det är uppskattat och det finns så mycket underbara människor inom VSS. Jag tycker det är synd att så många anser sig ha så bråttom i dag. Jag har själv alltid haft tid för andra människor. Jag tycker också att det är otroligt roligt att träffa nya människor och det får jag hela tiden träffa då jag är med som ledsagare.
Ibland åker jag med på kurser och andra evenemang och är borta en hel vecka. För mig som är arbetslös passar det här bra, dagtraktamentet som ledsagare får påverkar inte arbetslöshetsunderstödet. Men det är såklart inte för den lilla slanten jag gör det här, utanför att det är givande och roligt.
Jag tycker att det är viktigt att ställa upp för sina medmänniskor. Prova, det ger så mycket tillbaka!
Peter Sahlsten, 73 år, allmän ledsagare, styrelseledamot och syntolk
Jag heter Peter Sahlsten, är 73 år gammal och bor i Kvevlax. Jag är aktiv i Vasa synskadade på grund av att min fru har nedsatt syn. Jag är utbildad allmän ledsagare och brukar vara med som ledsagare åt min fru Gun-Britt men också åt andra som behöver hjälp. Nyligen var jag med på resan till Kroatien och hjälpte till med det ena och det andra.
Jag har alltid varit en föreningsmänniska. Jag har varit aktiv i föreningar hela mitt liv, allt från scouter till Kvevlax pensionärer. Jag har varit ordförande eller styrelseledamot i många föreningar, jag tycker om att hålla mig aktiv. Nu försöker jag också hjälpa min fru så mycket som möjligt, så att hon inte behöver sitta så mycket ensam hemma. Men visst blir hon ensam en del också när jag är i väg på mina uppdrag.
Jag blev nyligen invald i styrelsen för Vasa svenska synskadade. Tidigare måste man ha en synnedsättning för att sitta i styrelsen med det här har nyligen ändrats. Jag brukar också fungera som syntolk, den här veckan ska jag syntolka KAJ:s föreställning Gambämark på Wasa teater. Jag har alltid tyckt om att ha människor runt mig och att umgås med människor. Jag är lätt att ha att göra med, så det är säkert en orsak till att jag har många förtroendeuppdrag.
Jag jobbade hela mitt yrkesliv inom byggindustrin i Österbotten, på C.J Hartman. Genom jobbet lärde jag mig att ha med människor att göra och det har jag fortsatt med. Jag tycker att det är viktigt att hjälpa andra. Jag har haft turen att ha det så bra själv så då tycker jag att jag kan hjälpa andra som inte har det lika bra. Jag tycker om människor och tror på att livet handlar om att ge och ta.
Jag vill hälsa till andra där ute att det lönar sig att ställa upp om andra behöver hjälp, oberoende av diagnos eller sammanhang. Jag är också vänperson via Folkhälsan och brukar besöka en äldre man på Folkhälsanhuset i Vasa. Det handlar om några timmar i gången men jag märker hur glad han blir av att jag hälsar på. Det är de små sakerna som gör skillnad!
Texterna: FSS
Bilder: Privat