Synvinkel 1 2023 ute nu - "Vi är alla mer än det som syns", säger Johan Seige

ARTIKELN INGÅR I SYNVINKEL 1/2023 - ALLA ARTIKLAR  I OLIKA FORMAT FINNS HÄR

***

TEXT: Johan Seige med inledning av Henrika Mercadante / FOTO: Henrika Mercadante

Författare Johan Seige. Född 66. Blind som har sett. Rätt politiskt inkorrekt. Industristadsbarn med fabriksdamm under naglarna och bluesrock i själen och gutnisk bondmull och havssalt i ådrorna. Fylld av kärlek till livet.

Så här beskriver sig den gotländska musikern Johan Seige i förlaget Kikkulis blogg. Det var Johan som underhöll oss med musik och ståuppkomik på FSS:s jubileumsfest i Tammerfors, men han är också författare till boken Det funkar som beskriver vardagen med en funktionsnedsättning. Här får ni ta del av ett axplock ur hans bloggtexter som så väl beskriver livet som blind och samtidigt den känsliga person han är – men också mannen full av perkele och mod.

När imagen brister

”Jag är hård. Rockmusikant. Skämtar brutalt. Har en attityd långt från tveksamhet. Vet vad jag vill ha och ge. Sitter i logen med en öl. Laddar inför gig. Solbrillor på. Hatten doftar läder. Min gitarr är träig och lite kantstött. Alla pratar, kul publik, full rulle ikväll. Jag är en av dem, en i gänget. En av alla de som ska uppträda.”

”Min tur. 30 minuter som ska fyllas med min akustiska gitarr och röst. Jag hör mitt namn presenteras. Publiken applåderar och visslar. Jag reser mig, fäller ut käppen och tar min gitarr. Det blir tyst i logen. Ingen har haft en aning om att jag är blind, eftersom jag suttit ner hela tiden. Någon harklar sig.”

”Den image jag eventuellt skapat under tiden backstage försvinner. Från kul hårding i hatt och solbrillor till blind och funktionsnedsatt på mindre än vad det tar att säga boots. Min personlighet raderas ut i samma sekund det visar sig att jag inte ser. Jag är varken arg, bitter eller ens ledsen. Det jag däremot vet är att för att folk ska se igenom funktionshinderfiltret som automatiskt och helt omedvetet slås i gång när man ser en rullstol eller blindkäpp, och upptäcka ens en tiondel av min personlighet, måste jag visa den tio gånger mer än alla andra. Vi är alla mer än det som syns.”

Drömmen om att se sina barn

”Jag kisar. Undersöker med blicken. Memorerar. Hur ser hon ut? Brunt hår, blå ögon tror jag. Håller upp fotot mot ljuset, granskar. Det där då, plockar upp ett nytt, 2 bäbisar. Jag vänder blad och går sakta igenom fotografierna. Medan jag ser hur de små barnen sida för sida växer upp till unga män, suddas blicken av tårar. Barnen är mina, sist jag såg de var de runt 1 och 2 år gamla. Missförstå mig inte nu för guds skull! Jag har varit deras pappa hela tiden. Men sist jag såg dem med mina ögon, innan synen försvann helt, var för ca 18 år sedan.

”Min syn är borta och kommer aldrig mer igen. Jag har accepterat det och lärt mig leva i det läget. Mina sorkar frågade mig en gång för några år sedan, när de var runt 9–10 år vad jag skulle göra om jag fick synen tillbaka. Jag minns inte mitt svar, men vet att vi satt och pratade om det ett tag när den ena plötsligt sa, ”men pappa, om du skulle få synen tillbaka, skulle du ju liksom inte längre vara min pappa.” Jag förstod exakt vad han menade. Den kommentaren har hjälpt mig ur många tunga stunder.”

Den blinda boxaren

”Jag har lindat klart och tar fumligt på mig boxhandskarna. Drar åt med kardborrebandet. De väger 14 oz. Tunga och bra. Jag använder nästippen för att känna så bandet ligger rätt. Man får vara lite trixig när man inte ser något. Då kör vi! Japp! ­Vänster­, bam, i plattan! Höger, bam! Han följer min näve och tar emot slagen. Jag försöker slå så rakt och jämt jag kan. Ibland misslyckas det. Bam bam bam, bam bam! Bra!”  

”Jag lyssnar på rösterna och njuter av hur utpumpad min kropp känns. Hur urslagen jag är. Ett lugn lägger sig över sinnet. Jag tar en munfull kaffe, sväljer och lutar huvudet bakåt. Jag är blind, men gör ta mig fasen precis det jag vill med mitt liv i alla fall, tänker jag! Jag ville börja boxas igen, och gjorde det. Oftast, inte alltid, men oftast, slår det mig, är det man själv som sätter stopp för vad man vill göra. Trots det skyller man på andra. Lovar mig själv där och då i boxnings­lokalen, med huvudet bakåtlutat och ansiktet vänt mot taket, att om jag kommer på mig själv med att skylla mina tillkortakommanden på andra, omedelbart sluta med det … Om det inte är sant förstås!”

Vänskap djupare än livet självt

”Jag väntar. Hunden är beredd. En fyrvägskorsning, ljudsignalen hörs knappt över alla motorer. Bilar och bussar stirrar mullrande på varandra. Avvaktar. Min ledarhund litar på mig när jag säger gå. Men avgör inte när vi kan gå över en fyrvägskorsning. Allt hänger på mig, på min känsla för när vi kan gå, på mina öron, på att det inte kommer en ljudlös bil efter de mullrande. Jag är på helspänn nu. Hur tickar det? Mullret ökar till ett vrål. Bussar och lastbilar stryker förbi oss. Plötsligt blir ticksignalen intensivare. Kan jag gå nu? Motormullret är kompakt. Någon snärtar till sin tuta. Åt mig? En signal om att jag kan gå?

Tveksamt ger jag hunden kommandot. ”Före.” Tveksamt går han. Tvekar jag, tvekar han. Jag sätter käppen framför vårt sårbara ekipage och hoppas vi syns. Att blindheten är övertydlig. Hoppas ingen sms-ar, svarar på twitterinlägg eller facebookar medan de kör. Ingen återvändo. Mitt i gatan, mitt i korsningen, mitt i trafikens stenhårda miljö. Mitt i ett inferno av ljud, litandes till 100 % på min hund, den som känner mig bäst, han som gör mitt liv möjligt.

Det snabba tickandet slutar lika plötsligt som det börjat. Är jag kvar mitt i korsningen? Chansar på att alla sett den blinda med sin hund, gående rakt genom slagfältet. Doften av avgaser, varm olja och asfalt blir starkare ju längre vi går. Hunden tvekar. Varför? Jag sträcker ut käppen, viftar i ett tomrum. Manar på: ”Gå kompis. Duktig kille.” Jag snubblar till. En svagt avfasad kant uppåt. Har vi kommit över? Vrålet av motorer bakom min rygg bekräftar vår lyckliga framkomst. Ticksignalen från stolpen sätter pricken över I:et. Jag böjer mig ner och berömmer honom. Han som hjälper mig varje dag. Som gör det möjligt för mig att leva. Få syre. Behålla balansen. Tack för att du finns min vän.”