Läs i Synvinkel nr 1/2025 om hur man syntolkar konst för personer med synnedsättning.
Vi ser på en tavla tillsammans. Ser du det samma som jag? Jag beskriver tavlan med ord. Ser du som inte ser då min tavla eller en annan?
Utspridda framför konstverken av Meta Isæus-Berlin står en grupp ivriga syntolkar under utbildning. Efter en lyckad verkstad i Konsthallen i Helsingfors är utställningen Filosofen i Kuntsi i Vasa under lupp. Deltagarna har tilldelats tavlor som de strax ska får syntolka inför testpublik med synnedsättning. Syntolken och konstnären Stina Lundin tassar diskret omkring bland sina lärlingar och ger små vinkar, men tolkningarna kritiserar hon inte. För det finns ingen absolut sanning om hur en syntolkning av ett konstverk ska låta, eller finns det?
Upplevelse eller beskrivning
Jag sluter ögonen och hör på Stina: ”Det är ett rum uppbyggt av tygmöbler, två sängar, ett skåp, tvättställ. Allt är gjort av ett tunt, nästan genomskinligt tyg. Dom är mjuka så dom hänger i linor från taket. Dom står inte på golvet utan svävar. Det ger en spöklik effekt.”
Jag öppnar ögonen. Ger min syn mig samma bild jag nyss fick genom syntolkningen? Hennes syntolkning är suverän, men jag upplever något helt annat. För mig är tvättstället en vagga. Jag får känslan av något för alltid förlorat. Ett barn som dött, övergivna sängar, kanske ett ljus som brinner till minne av någon. Älvor som dansar en tidig sommarmorgon. En generation som inte längre finns. Vemod och saknad. Sorg och ett stängt hus. Minnen.
Just det här är syntolkens dilemma. Kan konst reduceras till en objektiv beskrivning? Lyssnaren ska få skapa sin egen upplevelse av ett verk, men ju mer jag lyssnar, desto mer tveksam blir jag. Det jag faktiskt vill höra är att syntolken beskriver sin upplevelse och delar den med mig. Och det är fel enligt alla tolkningsregler.
Utbyte av synintryck
Vi står samlade framför en stor målning som är både föreställande och abstrakt. ”Det är nog en tvättkorg.” ”Kvinnans vardag”. ”Ser ni den där lilla figuren uppe i hörnet?”. Undan för undan växer nya dimensioner av tavlan fram genom utbyte av intryck tolkar och publik emellan.
En i publiken utbrister: ”Jag visste inte att jag såg så lite förrän idag.” Jag hajar till. Det här skulle ju vara en trevlig upplevelse och inte framkalla sorg. Men sen inser jag att också jag, som seende, upplever det samma, men på ett annat sätt. Människans syn är begränsad, fysiskt eller mentalt. När många personer iakttar ett konstverk tillsammans ger summan av intryck och kunskap både djup och ny mening till ett verk.
Det var också målet med syntolkningsverkstäderna, att utvecklas som tolkar tillsammans, i dialog. Tack vare FSS verkstäder finns det nu flera personer med koppling till olika museer som lärt sig grunderna i syntolkning och behöver publik för att växa som tolkar. Kontakta museer, be om syntolkning vare sig du är seende eller inte. Upplevelsen är mer än värdefull.
Text: Henrika Mercadante
Läs mera i senaste numret av Synvinkel:
https://www.fss.fi/sites/default/files/publikationer/finlands_synskadad…